Min far Olof Runo Bergman
Sören Nilsson har beskrivit delar av min fars levnad genom en intervju med min bror Eric Bergman. Det mesta av det återgivna var känt även för mig, med undantag för en resa till Vladivostok i Ryssland. Dels berättade min mor Annie, född Nyberg om min fars levnad. Jag var bara nio år när min far gick bort och har därför inte så många minnesbilder av honom. Jag kommer ihåg sommaren 1951, eftersom Jan-Eric min brorson och jag var på barnkoloni utanför Kungsbacka. När vi kom hem var min far och Jan-Erics farfar död.
Kommentar Martin: Berättelsen som Sören Skrivit ingår i ”En salig blandning” Det är flera livsöden Sören har beskrivit. Bl.a. Verner Forsström som kom att bli min fars efterträdare som Kommunalnämndens ordförande. En salig blandning finns att köpa vid Fors hembygdsgård.
De minnesbilder jag har är hans intresse för frimärken samt tiden vid kristidsnämnden uppe vid Fors kyrka. Jag följde ofta med min far upp till hans jobb vid kristidsnämnden. Jag minns att jag fick i uppdrag att klippa ut frimärken från dagens post. När jag lessnat på detta gick jag ner till Ernst Persson och tittade på hans hästar. En del har jag, och det berättar jag i mina slutord i denna krönika. Utöver minnen har jag dokument och porträtt/foton som jag kompletterar med
| För några veckor sedan hade vi som gäster Aina Robertsen, född Johansson i Utanede och hennes dotter Evy. Aina är det kontorsbiträde som nämns i texten här nedan och som jobbade vid kristidsnämnden i Fors samtidigt som min far. Aina berättade en hel del för mig om min far. Jag bad henne skriva ner de minnen hon hade från den här tiden. Jag lägger in denna berättelse i slutet av min krönika. Jag finner det lite märkligt att min bror bara benämner henne som "att det fanns även ett skrivbiträde". Aina och min far var nog dom som drog det tyngsta lasset genom sitt cyklande för att dela ut ransoneringskorten i Fors socken. Min fars cykel var för övrigt av märket Kroon som jag sedan ärvde efter honom. Jag kan inte tänka mig att de övriga vid kontoret cyklade i tjänsten, ja möjligtvis Julius Lund.
| 
Min fru Hjördis, vår gäst Aina och jag försommaren 2008.
Fotograf: Ainas dotter Evy
|
Runo Bergman.
(Nedtecknat av Sören Nilsson efter berättelse från min bror Eric Bergman)
Olof Runo Bergman föddes den 28 november 1879. Modem var Katarina Matilda (Tilda) Bergman, 1856-1937, boende på gården Berget i Böle. Gården gör verkligen skäl för sitt namn, den är högt belägen och från den har man en vid utsikt över Indalsälvens dalgång och byarna på andra sidan vattnet och med oxböleskogen som horisontlinje.
Berget var också en av bygdens mera burgna gårdar med jord, skog, andel i laxfiske och fallhöjd i Indalsälven.
Kommentar av Martin: Min generation känner till Emil på Berget och hans far Zakarias Bergman. Men vem känner till att Berget i Böle var bebott redan på 1500-talet. I en närstående släktings efterforskningar har framkommit att 1540 föddes Nijls på Berget i Böle och därefter har nya generationer vuxit upp. I dag är det den 13:e generationen som växer upp i olika delar av vårt land. Min bror Eric Bergman kom att bli ägare till Berget genom en uppgörelse mellan oss bröder. Eric har också berättat följande för mig.
Det första huset som byggdes i Böle by var på Berget. Årtalet är okänt. Troligtvis var det redan på 1500-talets första hälft, eftersom Nijls föddes på Berget enligt kyrkböckerna (min kommentar).
Palmsöndagen 1795 brann dock det första huset ner till grunden. Allt folk var i kyrkan när detta hände. En öppen spis fanns i byggnaden och enligt hörsägen skulle det ha varit en piga som slarvat med elden. I samband med renovering av en jordkällare hittade Eric för något år sedan en rejält tilltagen dörrnyckel som troligtvis tillhört den ursprungliga byggnaden. 1831 påbörjades den huvudbyggnad som i dag är känd av vår generation. Instucken bakom en tapet hittade Eric ett utvecklat kuvert på vars insida stod att läsa:
"I hård bedrövlig tid är detta huset bygd. Detta hus är bygd från hösten 1831". De två meningarna är undertecknade av Erik Håkansson.
Den tänkbare Eric Håkansson, född 1816 i Åsen Fors, son till bonden Håkan Nilsson och Märta Edholm i Åsen Fors Märta var syster till Kajsa Greta Edholm ( 1768-1841 ). Kajsa Greta var gift med bonden på Berget Böle vid den aktuella tiden Olof Eriksson ( 1761-1812 )
2001 sålde Eric huset. 170 år har alltså gått sedan Erik Håkansson skrev dessa rader. Huset är nu under uppförande på Ekerö på säker berggrund och med utsikt över Mälaren. Om jag haft en aning om att Eric skulle sälja huvudbyggnaden hade inte uppgörelsen mellan oss tre bröder blivit som den blev. Eric hade sin fulla rätt att göra som han gjorde. Hade jag varit ägare till Berget Böle hade jag skänkt huvudbyggnaden till Fors hembygdsförening. En epok har gått i graven med honom och jag är den förste att beklaga detta. Vad som förvånar mig är att inte Länsstyrelsen stoppade galenskaperna eftersom byggnaden var kulturminnesskyddad. Slut kommentar av Martin.
Fadern var Erik Daniel Byström, född 1850, som inte gifte sig med Tilda utan med Margareta Elisabet Sundin från Västeråsen den 20 november 1879. Giftermålet skedde alltså åtta dagar innan Runo kom till världen. Erik Daniel och Margareta Elisabet hade förut dottern Selma, född 1874. Runo var alltså född utom äktenskapet, något som man höll noga reda på förr i tiden.
I Stockholm
Tilda förblev ogift hemmadotter som sina två systrar, och gossen Runo blev hennes enda barn. En av Runos morbröder var bonden, fjärdingsmannen och sedermera elektrikern Zackarias Bergman. Eftersom det fanns ekonomiska möjligheter och Runo hade gott läshuvud skulle han "kostes på". Skogsarealen som tillhörde gården var på sin tid 540 hektar som sedan styckades och delades på sex syskon som alltså fick 90 hektar var, även Tilda som Runo sedan fick ärva naturligtvis.
Runo bodde kvar på Berget till 1903 då han gick en termin vid det s.k. Björstedtska Skrift- Språk- & Handelsinstitutet i Stockholm. Det var en förberedande kurs för att kunna få inträde vid Påhlmans Handelsinstitut i samma stad. Där fick han lära sig det mesta om skönskrift, bokföring för såväl gross- som minuthandel, allmän räknekonst och handelsmatematik, växellära, allmänna kontorsgöromål, och svensk handelskorrespondens. Hans betyg utvisar stort A i samtliga ämnen utom två där omdömet blir AB. Och eftersom han också visat gott uppförande kom han in vid Påhlmans där han gick i tre år och var sedan klar och utbildad till tjänstgöra i näringslivet.
Nu var han ju en giftasvuxen ung man, och han hade också mycket riktigt hittat en ung flicka, Greta Håkansson, i huvudstaden. Greta lär ha varit konstnärligt lagd, musikalisk, ung och duktig kompositör - och mycket vacker! Detta sista faktum framgick förstås av kortet och Erland Ocklind, handelsmannen i Bispfors, kunde också intyga riktigheten i fotot - för han hade personligen träffat både Greta och Runo på plats i Stockholm.
Nåväl, en dag damp det ned ett brev på Berget ifrån Runo. Kuvertet innehöll förutom det glada meddelandet att han förlovat sig, också ett foto på det unga lyckliga paret, Greta och Runo.
Mindre glada åt den här nyheten blev de hemmavarande i Böle. Det tog "hus i helvete" helt enkelt.
Med vändande post skickade den mest handlingskraftiga av damerna, mostern Anna, ett ilsket brev till Greta som utmynnade i den ampra åsikten att här skulle inget "stockholmsluder" komma och lägga beslag på Runo som hon förstås tyckte var värd ett bättre öde.
Nu får man ju tänka att brevet var skrivet i all välmening - det skrevs för Runos bästa trodde hon som höll i pennskaftet. En kvinnlig musiker - vacker till på köpet! - stod inte högt i kurs på landsbygden i Norrlands inland vid den här tiden bland bönder och arbetsamt folk som tjänade sitt dagliga bröd genom att gräva i potatisland, hässja hö, fälla snötyngda träd och som i kraft av allt detta visste bäst av alla vad som går an och inte går an här i jämmerdalen.
Ja, om Anna hade räknat med att hennes brev kunde bli orsak till att förlovningen bröts, då blev hon sannspådd. Greta Håkansson drog åt sig öronen och hon och Runo Bergman gick skilda vägar. Och Runo, som tog den här händelsen mycket hårt, han lämnade rent av landet och for till Norge år 1907 (? ) utan att meddela de hemmavarande på Berget vart han styrt kosan.
| 
Greta Håkanssons självporträtt
|
I Norge.
Men inte hade väl folket hemma i Böle räknat med att Runo skulle uppslukas av jorden? Månntro om Anna snart ångrade sitt brevskrivande?
För att riktigt kapa banden med yttervärlden tog Runo anställning till sjöss, eller rent av till havs, som bokhållare på en flotta med fångstfartyg och valkokeri som låg ute ett helt år innan de återvände till hemlandet Norge. Stanken ombord på dessa fartyg lär ha varit närmast olidlig.
Men arbetet var förstås väl valt av Runo om han ville göra sig anonym, och naturligtvis om han ville spara ihop ett litet kapital - för möjligheten att göra av med pengar var naturligtvis starkt begränsat ombord på båten.
Efter året till sjöss stannade Runo i Kristiania (Oslo) och därefter grundade han tillsammans med en norrman och en dansk ett företag som fick namnet Aktiesellskapet Norsk Gummikompani, där han blev disponent. Arbetet där var förenat med både många och vidsträckta resor, bl. a. lär han ha rest en hel del på den Transsibiriska Järnvägen genom Ryssland till Vladivostok.
Och tiden och åren gick.
Nu hade det gått ett dussintal år sedan man hemma på Berget hört något från den förlorade sonen. Och med tanke på Runos ofta omtalade principfasthet var det otänkbart att han skulle ta första steget till ett närmande.
En dag år 1919 hade brevbäraren på Sönneråsen i sin rymliga väska med sig ett litet brevkort, adresserat till Anna Bergman, Böle, Bispfors med ett innehåll som äntligen rörde Runo. Och den här gången innehöll kuvertet ett mycket efterlängtat budskap - ett livstecken.
Avsändare av brevet var en Håsjöbo som besökt Norge och som glatt meddelar att:
"Jag kan hälsa från Runo! Jag träffar honom var dag men han vet nog intet var han hör
hemma. Derför sender jag en helsning från honom".
Runo Bergmans visitkort
| | 
Hälsning
Brevkort från Kristiania och O E Salomonsson, Håsjöbyn | |
Och för att riktigt styrka sanningen i påståendet är raderna skrivna på Runo Bergmans visitkort.
Kontakter togs förstås och nu visste man att Runo bodde i Kristiania.
Jag skrev tidigare att Anna var den handlingskraftiga typen. Och det besannade sig även efter att brevet om Runo anlänt.
Hon lät inte gräset gro under fötterna.
Hon fick med sig brodern "Berge-Martin" och syskonen Bergman begav sig via Östersund, Storlien och Trondheim till Kristiania där de steg av tåget.
Resan hade varit lång. Det sades hemma i Böle att den låghalta mostern Anna, hon som skrev det konfliktfyllda brevet till "Greta Håkansson, reste iförd lång, vid, svart kjol". Jag är inte insatt i den tidens dammode, men den svarta långa kjolen som svepte runt hennes ben lär visst ha pekat på en viss "lantlighet" och brist på flärd i Annas klädval inför resan utomlands.
Nu blev det försoning, moster Anna och morbror Martin lyckades övertala Runo att flytta hem till Sverige. Och som ett bevis på återföreningen passade Martin, Anna och Runo på att gemensamt fotografera sig i den norska huvudstaden.
Tillbaka.
Runo dyker upp i Fors församlings kyrkoböcker dagen före julafton år 1920 via Stockholm.
I Böle stannade han till år 1923 då flytten gick till Tuna strax utanför Sundsvall i Medelpad.
Väl på plats fick han anställning på försäkringsbolaget Skandia.
Efter en tid öppnade han egen firma i Vattjom, typ bokförings- och juristbyrå, där han åtog sig olika affärsuppdrag. Han hade under tiden hemma i Böle träffat den unga Annie Nyberg ( 1904-1993 ) från samma by och som han gifte sig med i Fors år 1923 och de fick barnet Eric samma år, Eskil föddes 1924 och slutligen kom Martin till världen år 1942.
Det blev en stressig tid för Runo och vid 58 års ålder flyttade han därför tillbaka till Fors år 1937 för att få det lite lugnare. Det var förresten samma år som hans mor Tilda avled.
År 1923 hade hans moster Anna på egen mark byggt ett boningshus med tillhörande ladugård och uthus, nere vid den då nyss byggda Hannesforsbron som spände sin efterlängtade vägbana över lndalsälven. Dit flyttade nu Runo in med sin familj. Anna som var anlitad sömmerska, bodde på övervåningen med sin symaskin, och familjen Runo Bergman huserade på nedre planet.
| 
Hanne under beredskapsåren på 1940-talet. Landsstormsoldaterna vaktade Hannesforsbron. De civila personerna är från vänster, min bror Eric, min kusin Astrid Nyberg, min mor Annie och min far Runo.
Fotograf: Okänd, men kan vara min morbror Ernst Nyberg.
|
Men om Runo hade siktat på en lugn tillvaro i Fors, så blev det nu tvärtom. Det fanns väl inte så många i de östjämtska bygderna med Runos skolning och erfarenhet, därför var det flera som ville ta hans kunskaper i anspråk.
Svallingsons Advokatbyrå i Sollefteå ville ha honom som sitt ombud för östra Jämtland.
Förtroendemannen.
Han kom med i det kommunala arbetet i Fors kommun. Både socialdemokraterna och högern ville ha honom på sin sida. Av misstag sägs att han ha kommit med i både partierna - samtidigt. Det rättades förstås till och han kom med i högerpartiet.
Men kanske var det som kyrkoherde Sundström sa om kommunalpolitiken i Fors efter att ha bott i socknen i flera år. I en tidningsartikel från 1944 säger han:
"Partipolitiska strider förekommer knappast i vår socken. Politiskt är visserligen Forsborna uppdelade på 4 olika partier med ungefär följande styrkeförhållande:
60 % socialdemokrater,
15 % bondeförbundare,
15 % frisinnade,
10% höger,
"Men bakom alla dessa etiketter (naturligtvis med vissa undantag) döljer sig endast en typ: den konservative bonden i något olika schatteringar."
Runo blev huvudman för den dåtida Ragunda Härads Sparbank. I den kommunala verksammeten kom han att bli ledamot av kommunalfullmäktige och flera år ordförande i kommunalnämnden. Han var ledamot av pensionsnämnden, valnämnden och ordförande beredningsnämnden
Men kanske mest känd för eftervärlden och gemene man i Fors blev han för sitt ordförandeskap i kristidsnämnden, en organisation som hade inrättats i varje svensk socken vid krigsutbrottet 1939. För här gällde det nu att se till att varje svensk medborgare fick mat i magen kläder på kroppen även när gränserna var stängda. Och inte minst att förhindra att inte varor genom hamstring hamnade hos kapitalstint folk som sedan kunde sälja det vidare med förtjänst.
Medborgarna fick ransoneringskort som berättigade till begränsat inköp av livets nödtorft. I kommunerna kanaliserades detta till kristidsnämnden som i Fors i bestod av Runo ( ordförande sedan 1941 ), samt:
Carl Berggren i Bispgården,
Emanuel Holmberg i Utanede,
Joel Wallin i Österede,
Julius Lund från Ängsta, Österåsen.
Jag har själv minnen från min barndom i slutet av 1940-talet ifrån skolan på Västeråsen, nuvarande TEXAS, där Runo med biträde en viss tid en viss eftermiddag lämnade ut dessa åtrådda kort till människorna på Sönneråsen.
I hanteringen av dessa kort var Runo Bergman omutlig.
Det fick t.o.m. landsfiskalsfrun erfara när hon kom och yrkade på att de skulle ha större tilldelning den här gången, då LANDSFISKALEN skulle till att fylla jämna år.
- "Landsfiskala mig hit och landsfiskala mig dit", sa Runo obarmhärtigt.
Och något utöver fastställd ranson blev det inte.
Naturligtvis kom nu släkten Bergman i åtnjutande av hans kunskaper när det gällde den ersättning som lämnades delägare i laxfiske och fallrättigheter när kraftverket Stadsforsen byggdes på 1930-talet. De bud som lämnades i början uppfattades som skambud av Runo, och med hans hjälp höjdes beloppen avsevärt.
En fråga som låg Runo varmt om hjärtat var byggandet av en kommunal tvättstuga nere vid älven, där sockenborna kunde använda sig av den gemensamt. På platsen där den skulle uppföras var grävningsarbeten utförda, tvättmaskin och dyl. var redan köpta och levererade när Runo plötsligt drabbades av en stroke, och han blev oförmögen till arbete och tvättstugan kom aldrig till stånd. De inköpta maskinerna såldes sedan vidare till Ragunda kommun.
I slutet av 1940-talet kunde Runo Bergman lägga en ny titel till sina övriga som var bokhållare och lantbrukare. Den sistnämnda beteckningen kom sig av att han och Annie hade ett par kor i ladugården som ju Anna hade låtit bygga. Nu blev han även sågverksägare. Då inköpte han i Örnsköldsvik ett AR! Cirkelsågverk, med kantverk och hyvel. Anläggningen planerades strategiskt att ligga på hans mark med tillgång till fri ström.
Där sågades virke till Hölleforsbygget och även till en del egnahem i trakten. De som skötte sågen var dels Ernst Nyberg, Gustaf Söderström och Olle Söderström alla tre hemmahörande Böle by.
Till sin läggning var Bergman en person med mycket starkt självförtroende som gick sina egna vägar. För många sockenbor var det en egenskap som de ibland kallade tjurighet. Att kompromissa var inte Runos sätt att lösa eventuella tvistigheter, när han visste sig ha rätt. I hans eftermäle nämns han som "en naturkraft".
Han höll på det som han tyckte var rätt enligt lagar och paragrafer.
Vad sysslade en sådan stridbar man med på sin fritid?
Den mest fridsamma hobby tänkas kan: frimärkssamling.
Körkort och bil skaffade han aldrig. Nej, det var cykeln som var hans fortskaffningsmedel oavsett vart i socknen han skulle förflytta sig. Till kontoret i sockenstugan vid kyrkan sågs han cykla i uppförsbackarna med sin portfölj. Han gjorde tjänsteresor ute i byarna per cykel ofta tillsammans med sitt skrivbiträde. Kristidsnämnden var en snårig inrättning med fylld av pappershögar, kuponger och byråkrati för att allt skulle gå så rättvist till som möjligt, millimeterrättvisa skulle helst uppnås. Och då krävdes det opartiskhet av ledamöterna i nämnden.
Ville en bonde slakta ett "djur skulle ett papper skrivas.
Förbannad blev han på den kvinna som en dag dök upp och ville ha tillstånd till "att slakte n'dann kalven vi slakte igår". Cykelresorna utsträcktes ibland ända till Långsjönäset har det sagts. Hade han ärenden till Östersund då använde han cykeln bara till Bispgårdens järnvägsstation. Resten av resan gick förstås med tåg.
Som jag nämnt drabbades han aven hjärnblödning, stroke, år 1950 som han aldrig repade sig ifrån. Efter den händelsen måste han avsäga sig alla sina uppdrag.
Runo Bergman avled i början av augusti 1951 efter att en tid ha vistats på Strömsunds Sjukstuga.
| 
Text: Dödsnotis
|
Kompletteringar till Sören Nilssons berättelse
Mycket riktigt gick min far både vid Björkstedska skolan och också Påhlmans handelsinstitut i Stockholm. Men han var inte ensam från Fors, Karl Olof Ljung " 1885-1969 ) från Västeråsen och Axel Fors ( 1883-1966 ) från Österåsen och Axel Grafström Västeråsen, studerade vid Påhlmans samtidigt. Min far var inneboende hos en familj Gustaf Teodor Nitzelius på Klara Västra Kyrkogata 9 i kvarteret Uggleborg 6 under åren 1906-1909. Kvarteret ligger mittemot Stockholms central. Han delade sitt boende med en studiekamrat från Vasa i Finland vid namn Yrjö Sanfrid Renbäck. Studiekamraterna finns på det foto jag visar här nedan, samt fars betyg från Björkstedtska skolan.
| Studiekamrater från Påhlmans handelsinstitut 1904. Övre raden från vänster Olof Ljung Västeråsen, min far Runo, Axel Fors Österåsen och Axel Grafström Västeråsen. Sittande från vänster, August Söderlund Wasa Finland och Yrjö Sanfrid Renbäck Wasa Finland
Fotograf: Silbe Malmberg, Barnhusgatan 8 Stockholm
Ägare till porträttet: Martin Bergman
| 
Min fars betyg från
Björkstedtska skolan
|
Text: Greta Håkansson
Fotograf: Rich. Blomdahls Atemier, Brunnsgränd 5 Stockholm
Ägare till porträttet: Martin Bergman
| Greta Håkansson som omnämns i berättelsen här ovan ska enligt min mor ha varit engagerad vid Stockholmsoperan. Enligt min bror Eric var hon en mycket ung lovande kompositör. Jag har efterforskat vad som hände kring henne, men inte lyckats få fram något. Jag förstår min far, för onekligen var det en mycket vacker kvinna enligt porträttet här nedan. Porträttet fanns i familjealbumet. Jag är glad att min far valde Annie min mor, annars kanske det eventuellt hade varit någon annan son eller dotter som suttit och tecknat denna krönika.
|
| För att ta sig till Norge och Kristiania vid den här tiden erfordrades respass. Respasset utställdes av Kungl. Svenska konsuln i Kristiania. På passets baksida framgår att brödkort och sockerkort var utställda från 27 november till den 13 december 1918. Min käre far fick alltså uppleva två ransoneringstider, både efter första och andra världskriget. Han visste nog med andra ord vad det handlade om när han blev ordförande för kristidsnämnden i Fors på 1940-talet.
| 
Min fars respass
| 
Baksidan av respasset
|
Jag har forskat lite kring vem som kan ha skickat hälsningen från Kristiania. Det märkliga är att min fars farfar hette Salomon Salomonsson Byström ( 1821-1881 ) var född i By Håsjö. Hälsningen är undertecknad av en O E Salomonsson som sägs ska ha varit från Håsjö. Men jag har inte hittat någon Salomonsson i Håsjö med initialerna O E. Alla Salomons barn kom att bli bosatta i Böle, Fors.
Text: Aktiebrev från
Norsk Gummi Kompani
| Far var med och grundade Norsk Gummi Kompani. Jag har fyra aktiebrev från den tiden, varav jag visar ett av dess här nedan. Aktieselskabet (norska) blev registrerat i Kristiania Magistrat 3de avdelning 20 februari 1917 Två av breven är registrerade på en herr Theodor Nielsen Thranesgaten 63 i Kristiania. Men tydligen kunde inte Theodor Nielsen uppfylla kraven enligt kontrakt varför min far övertar äganderätten den 12 januari 1918.
| 
|
Min bror har berättat att syskonen Anna och Martin Esbjörn Bergman åkte över till Norge efter det att dom fått hälsningen genom O E Salomonsson. Försoningen blev tydligen väldigt bra eftersom man tillsammans lät sig bli porträtterade hos Selmer Norland & Co i Kristiania. Försoningen ser ni här ovan med min far i mitten.
Min chef Runo Bergman
Jag var 20 år när jag i september 1943 fick mitt första riktiga jobb, genom Arbetsförmedlingen i Bispfors. Erland Ocklind, som var föreståndare på den tiden, tipsade mig om en ledig plats på kristidsnämndens expedition. Han trodde att det var en anställning som skulle passa mig bra. Det var så jag kom att träffa Runo Bergman, min chef och även "cykelkamrat" under de första sex yrkesverksamma åren av mitt liv.
Runo Bergman var ordförande på kristidsnämnden i Fors och behövde nu ett skrivbiträde. På darrande ben gick jag dit för att träffa honom och några andra respektingivande herrar. Det var väl något slags anställningsintervju, för att använda ett modernt ord. Runo Bergman tog emot mig mycket vänligt, berättade om sig själv och om vad arbetet bestod i. Vi kom överens om att jag skulle börja arbeta hos honom och se "hur det gick".
Det första min nya chef gick igenom med mig och lärde mig var själva kortsystemet. Det handlade alltså om de ransoneringskort som delades ut till folk under och efter kriget, då det inte fanns så gott om varor som nu. Kaffe, socker, kakao, fläsk, skor, bensin och många andra varor var ransonerade och fick bara köpas i begränsad mängd per person. Även barn fick ransoneringskort utfärdade. Mina arbetsuppgifter bestod i att handha dessa ransoneringskort. Det var mycket skrivande, klippande och klistrande. Korthanteringen skulle redovisas varje månad till kristidsstyrelsen i Östersund och siffrorna skulle stämma. Den redovisningen ansvarade förstås Runo Bergman själv för.
I mina arbetsuppgifter ingick också att periodvis cykla runt i kommunbyarna och dela ut ransoneringskorten. Det rörde sig om några dagar per vecka vissa veckor under året. Cykelturerna gjorde vi alltid tillsammans, min chef och jag. Det kunde bli riktigt långa utflykter som kunde ta flera timmar, backe upp och backe ner, till olika gårdar eller skollokaler. Turerna gick bl.a. till Franzéns på Moarna, till lärare Magnusson på skolan i Västeråsen, till Irma Herkules på Österede, till Manne Holmberg i Utanede. Ibland trampade vi så långt som till Korsåmon och Långsjönäset. I gårdarna som vi hade aviserat att vi skulle besöka samlades också resten av byborna för att få sina kort. Vi var alltså alltid väntade och blev väl mottagna och bjudna på kaffe och "krus". Runo Bergman hade en grön cykel med väskor både fram och bak, där han förvarade korten. Han kunde allt om trakterna vi cyklade omkring i och underhöll mig med allehanda historier om byarna och deras invånare. Det var trevliga färder.
Runo Bergman var en mycket rättskaffens och kompetent person. Hans gedigna utbildning och breda kunnande gjorde att han hade många viktiga uppdrag i kommunen. Många ortsbor vände sig också till honom för att få hjälp med formulering av brev och skrivelser av olika slag. Som ansvarig för ransoneringskorten var han orubblig. Det var ingen idé för bygdens "finfruar" att försöka prata till sig större tilldelning även om de skyllde på aldrig så många viktiga kalas.
Mitt hem låg 7 kilometer från Utanede by, så resvägen till jobbet i Bispfors på skidor och cykel kändes ibland lång och mödosam. Men eftersom jag trivdes så bra på kristidsnämnden kom jag ändå att bli kvar där till korttidens slut 1949. De sista ransoneringskorten vi delade ut var kaffekorten.
Text: Aina Robertsen vid sitt hem i Bro
Fotograf: Ainas dotter Evy
| Jag har alltid i mitt minne bevarat en kristallklar och ljus bild av Runo Bergman. Han lärde mig mycket och var en snäll och trivsam person. Han var generös med beröm, vilket gjorde att jag kände mig uppskattad och duktig. De sex åren med honom som chef blev bästa tänkbara start på mitt långa arbetsliv. Jag har aldrig ångrat att jag tog mod till mig den där gången och sökte tjänsten som skrivbiträde på kristidsnämnden.
| 
Ainas betyg från hennes tid vid Kristidsnämnden i Fors
|
Bro i juli 2008
Aina Robertsen, född Johansson
Faderskap och broderskap
Sedan 50 år tillbaka har jag ofta fått frågan, "Är du bror till Jan-Eric Bergman"? Jag har givetvis svarat nej, eftersom Jan-Eric är min brorson. Jan-Eric är son till min bror Eric Bergman. Jag förvånas inte över frågeställningen, eftersom jag blev farbror vid en ålder av 1,5 år. Min far föddes 1879 och han var således 63 år vid min födelse. Jan-Erics bror Håkan och jag växte upp i Hanne som bröder. Så småningom föddes också en syster till Jan-Eric och Håkan vid namn Birgitta. Helt plötsligt hade vi fått en lillasyster i Hanne. Åren gick och Hasse föddes 1955 i syskonskaran efter Eric och Ingrid. Hasse kom att bli en lillebror till oss alla. Jag vet inte hur många gånger jag skjutsade honom i min första inköpta bil som var en folkvagn av årsmodell 1956. Han ville åka vägen runt Hölle och jag var väldigt stolt att få skjutsa min "lillebror" när han stod där på golvet i framsätet och tittade ut på omgivningen. Vadå - säkerhetsbälte - det var inte uppfunnit på 1960-talet.
Håkan blev av Emil "På berget" Bergman kallad för "Lill-Runo", samt Ponte Corvo. Jag har inte den blekaste aning om varför han kallade honom för Ponte Corvo - "Lill-Runo" kan jag förstå. Jean Baptiste Bernadotte blev greve av Ponte Corvo i Italien. Hasse döptes också till Olof Runo efter sin farfar. Mitt namn Martin förmodar jag är taget efter Martin Esbjörn Bergman som var med och hämtade min far i Kristiania. Namnet Daniel har jag fått efter en bror till min mor, Daniel Albert Nyberg som dog endast 16 år. Min mor sörjde honom väldigt mycket.
Jag, Jan-Eric och Håkan växte upp som bröder nere i Hanne och hade väldigt roligt tillsammans, vilket jag har beskrivit i mina Forsminnen i många berättelser.
Birgitta kommer jag ihåg från Hanne-tiden eftersom jag ofta fick uppdraget att skjutsa henne i barnvagn fram och tillbaka mellan Hanne och korsningen nere vid bron.
Tiden gick och från den här tiden och fram till dags datum är det fortfarande många som undrar om jag är bror till ovan beskrivna barn till Eric Bergman. Jag har med åren blivit tämligen less på den frågan - men OK jag förstår ändå. Jag vill med dessa rader helt klarlägga vårt släktskap.
Några historiska personer, händelser och gårdar i Fors
Olof Bergman ( 1904-1969 ) son till Zakarias Bergman ( 1866-1946 ) och Emma Berglund ( 1881-1935 ) hade en teori i sin släktforskning att den förste som bodde på Berget i Böle under 1500-talets första hälft var en Nijls. Troligtvis är det en Nijls i Åsen (Niels Jonssen). Nijls är nämnd 1566 i registret över sädestionden tillsammans med Erich, Joen, Björn och Erich Persson samt troligen samme man som säljer 1589 halva västra gården i Näset till Erik Jonsson.
Min teori stödjer jag av ett domstolsprotokoll från Jämtlands dombok 1701 A1:22 a. Från protokollets §28 framgår följande:
Dragonerna Nils (Eliasson) Giöök och Amphin Zimmerman kärande till deras farbroder Erich Nilsson i Böle, om deras faderhem först att Erich, ej skall villia betala oss penningar deras fader i samma hemm. inlagt till 226 D efter deras upfattn., påstående det till godo niuta, och gården tillträda efter deras fader var äldre brodern. Erich sa att för 28 åhr sedan han har måst emottaga denna gård, då brodern Elias kärandens fader, alldeles utblottat måste ge sig till Dragon
Erich Nilsson är bonde på Berget Böle. Jag har också funnit att föräldrar till Erich Nilsson är Nils Eliasson och Gertrud Olofsdotter. Nils är också bonde på Berget Böle men född på Ede i Fors. Erich Nilsson lever mellan omkring 1646 - 1725 vilket teoretiskt skulle kunna innebära att Nils Eliasson lever mellan omkring 1620, men sannolikt dör före 1700.
Om man fortsätter på Olof Bergmans linje så skulle Nijls i Åsen eventuellt vara far till Nils Eliasson. Nijls i Åsen lever mellan 1540-1615. Men det håller inte eftersom Nils har familjenamnet Eliasson. Det verkar som om en generation saknas. Det borde finnas en Elias däremellan och i så fall med efternamnet Nielsen efter Nijls i Åsen
Enligt Olof Bergman hade Nijls på Berget en son vid namn Joen Nielsen som lever mellan 1575-1650. Rent teoretiskt kan det ju också ha funnits en son Elias Nielsen som hade en levnadscykel mellan omkring 15xx men dör senare än 1620 och då går plötsligt ekvationen ihop.
Om min teori håller har följande familjer bott på Berget i Böle. Jag sätter frågetecken för dom osäkra samt mannens levnadsår efter.
Nijls Joensen - Ingeborg 1540 - 1615 ?
Elias Nielsen - NN 15xx - senare än 1620?
Nils Eliasson - Gertrud Olofsdotter 1620 -före 1700
Erik Nilsson - Elin Olofsdotter 1646 1725
Olof Eriksson Fors - Kerstin Eriksdotter 1692 - 1766
Erik Olofsson - Karin Matsdotter 1729 - 1789
Olof Eriksson - Kajsa Greta Edholm 1761 - 1812 ( 1795 brann det första huset ner )
Mårten Olofsson - Stina Esbjörnsdotter 1796 - 1872 ( 1831 började man bygga det nya huset, samma år som Olof Mårtensson Bergman föddes).
Olof Mårtensson Bergman - Katarina Elisabet Zackariasdotter 1831 - 1917
Zakarias Emanuel Bergman - Emma Magdalena Berglund 1866 - 1946
Emil Agaton Zakarias Bergman 1921 - 1997
Eric Bergman 19xx - 20xx
Martin Bergman juli månad 2008
|
