Invigningen av ÖSTERVÅGS idrottsplats
 |
Östervågs idrottsplats invigdes den 13 juli 1958. Bispgårdens IF:s fotbollslag hade innan dess "harvat" på leråkern nere vid älven mittemot stationssamhället. Idrottsföreningen låg vid den här tiden i topp vad det gällde idrottsutövning. Framgångar hade kommit både vad det gällde bandy, ishockey och framförallt fotboll. Bandyn var väl i och för sig på nedgång och ishockeyn tog mer och mer överhanden. I fotboll hade man sådana storheter som Ingemar Ribbefors, Hannu Sanden, Ola Löfgren, bröderna Bengt och Rolf Andersson och sist men inte minst bolltrollaren Kurt Krage. |
Armens Musikkår från Östersund spelade och marscherade under pompa och ståt inför säkert en publik på 1000-talet personer. Räcket runt löparbanorna blev klart i tid. Jag måste nämna detta eftersom Olle Forsström och jag hade lagt sista handen vid detta dagarna före invigningen. Invigningstal hölls utav ordföranden i Jämtland-Härjedalens Idrottsförbund, Gunnar Höglund.
Friidrott, gymnastikuppvisning och fotboll stod på programmet. Dessutom uppträdde akrobatfamiljen Wahlström (med härstamning från Bispgården). Bland friidrottarna kan nämnas i diskus Birger Asplund, Sven Roos båda från Castor samt Ragundasonen Östen Edlund då tävlande för Kronoberg. På 3000 meter ställde Göran Mattson Bispgårdens IF upp tävlande bl a mot Ragnar Svärd, Castor.
Huvudnumret vid invigningen var fotbollsmatchen mot IFK Östersund. IFK Östersund var vid den här tiden ett topplag i division 2 Norrland i kamp mot bl a GIF Sundsvall och Skellefteå AIK. Laget hade bl a Olle Håkansson som också hade haft stora framgångar i IFK Norrköping och landslaget. Jan Magnusson som blev vår spelande hockeytränare så småningom spelade center. Bispgården hade förstärkt sitt lag med Björn Landgren Kälarne och Yngve Larsson, Albacken. Jag kommer inte ihåg hur matchen slutade. Men mitt minne säger mig att matchen blev tämligen jämn. Men kunde den bli annat med en femmannakedja bestående utav Ingemar Ribbefors centerforward, Bengt Andersson vänsterytter, Yngve Larsson vänsterinner, Kurt Krage högerinner och Bo Söder högerytter.
Några säsonger innan invigningen hade fotbollslaget tagit hem Östra serien överlägset med den fantastiska målkvoten 152-18 och en nolla i förlustkolumnen. Visserligen spelades serien under tre säsonger innan den var färdigspelad. Orsaken till detta var att man lade om spelet från höst - vår till vår-höst-spel. Jag hade själv äran att få stå i mål ett antal matcher, men det var ju inga större problem med den anfallsfotboll som spelades då. Pelle Åberg, Göran Danielsson var andra målvakter så det var verkligen stor konkurrens om sista utposten.
Bland de första matcherna som spelades på den nya gräsplanen var mot Stavre. Det blev seger med 8-0 och matchen refererades på detta sätt i en utav länstidningarna,
"Matchen blev en stor triumf för hemmaelvan som på sin nya gräsplan inför en rekordstor publik på omkring 500 personer gladde med ett vackert samspel som resulterade i stor överlägsenhet ute på plan. Första målet dröjde dock till 22 min då högerytter Svaleryd på grann uppläggning av vänsterytter Edholm öppnade målkalaset. 2 min senare blev det 2-0 genom Bengt Andersson, i 30 min på straff 3-0 genom Hannu Hintala (Sanden i dag). I andra halvlek började målgörandet i 2 min genom centerforward Rolf Andersson och i 30 min upprepade han bravaden. I 28 min sköt Hannu Hintala ett hårt skott direkt i mål och i 36 min kom 7-0 genom Svaleryd. Slutligen satte i 40 min Bengt Andersson punkt med ett knallhårt skott direkt i mål.
I gästernas lag märktes ingen särskild. De hade ganska små tillfällen att få ut något av spelet, det var endast när hemmaförsvaret i ivern dragit sig för långt ut på plan som de kom igenom och kunde hota. Deras målvakt var bra.
I hemmaelvan var det väl strängt taget ingen som hade en dålig dag. De bägge yttrarna Edholm och Svaleryd var indirekt och direkt upphoven till de flesta av målen. Säkre Hannu Hintala gjorde två mål och dämpade med sitt lugna och fina spel allt tjongande och meningslöst sparkande. Brodern Rejo som vanligt bra. Bengt Andersson en av de få som visar litet löd i kängorna. Hela försvaret bra fast Olle Molin hade en sämre dag. Säker och god domherre Tore Åslund, Bräcke".
När Jämtlandsserien var slutspelad senare på hösten 1958 låg Bispgården på femte plats fyra poäng före arvfienden Kälarne. Lit var dom som tog hem serien. Märkas kan också att både Sörbygden och Gimdalen hade lag i samma serie.
Martin Bergman i december 2001
Vägen till ishockeykarriär
Alla bilder är klickbara för större bild.
Ej med på bilden:
Ola Löfgren, Björn Pettersson och Bengt-Göran Karlsson | Namnen på spelarna
- Bengt Andersson
- Martin Lejon
- Lars Bylund
- Rolf Dahlgren
- Kurt Kraghe
- Sören Markgren
- Sune Fryklund
- Bengt Qvick
- Eskil Söderström
- Henry KlotZ
- Hannu Sanden
- Martin Bergman
- Kea Sundkvist
- Jan Hagstedt
|
|
Vägen till min ishockeykarriär
Vägen till min ishockeykarriär om man nu ska tala om en sådan började nån gång under senare delen av 40-talet på Indalsälvens is i Hanne. Den var som mest intensiv 1959-1960.
Fortsättning följde sedan på bandybanan nere vid Annedal. Jag minns att det alltid var en kamp mellan oss ungdomar vad man tyckte bäst om, bandy eller ishockey. Så småningom blev det ishockey som tog överhanden för de flesta.
Första gången jag var med i ett lag var när Ragunda Kommunala Realskola skulle möta Östersunds Praktiska Realskola på Fyrvalla i Östersund. Om jag inte minns alldeles fel var året 1956.
Jag hade samma sommar gjort en bra match som målvakt i fotboll mot realskolan i Hammerdal. Därför föll det sig naturligt att just jag även skulle stå i ishockeymålet.
Den ishockeyutrustning laget hade tillgång till var tämligen undermålig. Jag minns bl a att jag hade en uppblåsbar kudde som skydd över bröstet. Vi var ett tappert gäng som åkte till Östersund under gymnastiklärare Svante Sjödins ledning.
Vi åkte hem med en brakförlust i baken, 12-0 tror jag visst att det blev. Publiken hade i alla fall haft roligt speciellt över min fantastiska hockeyutrustning. Kudden ville ej stanna kvar på sin plats nämligen.
Nåväl jag hade blivit riktigt biten av hockeyn och det föll sig därför naturligt att jag började träna med det verkliga storlaget från den här tiden nämligen Bispgårdens IF.
Jag hade tänkt berätta om lite små speciella intryck och händelser från den här tiden. Jag hoppas även att flera från laget kan komma med sina berättelser ifrån den här fantastiska tiden.
Om Ni vill få tillgång till lagmedlemmarnas e-mailadresser meddela mig i så fall så meddelar jag ett lösenord.
M.Bergman
Hockeyminne lämnat av Sören Markgren
Under denna rubrik har Martin Bergman uppmanat några personer att berätta
något från den tid, som Martin har kallat "Bispgårdens I F: s storhetstid i ishockey".
Jag var med under tiden 1958 - 1960 och mitt bidrag följer nedan.
Det stora problem, som de flesta idrottsföreningar hade redan då - och än värre nu -
var och är ekonomin.
En utgift, som man inte kommer undan är ju kostnaden för
funktionärer och då främst för domaren. Det fanns på den tiden inte domare på
nära håll, varför resekostnaden för dennes medverkan blev hög.
Därför noterades
det med tillfredsställelse att det i Hammarstrand fanns en man med nytaget domarkort.
Vi var några spelare, som bodde i Hammarstrand, så den domaren kunde ju åka med
oss till matcherna. Hans premiär i Bispgården blev något misslyckad minst sagt, och
det är detta jag tänker berätta om.
Vi hade hemmamatch i serien - mot vilket lag det var jag glömt - och domaren blåste
till spel. Pucken gick bakåt in i vår försvarszon, varpå en av backarna spelade den tillbaka
in i mittzonen. Döm om vår förvåning när domaren blåste! Vi trodde naturligtvis att han
blåst av misstag så vi ställde snällt upp för tekning.
Nu var det emellertid så att det
hela upprepades om och om igen, så snart vi spelade pucken från försvars- in i mittzonen
över den blå linjen. Däremot så förekom inga avblåsningar vid offensiva blå. Vi grubblade
förstås hur vi skulle bete oss för att få igång något spel. Till slut så föreslog jag att vi skulle
dra in hela laget i vår försvarszon och en spelare fick åka först ut med pucken.
Då var allt frid
och fröjd och vi kunde genomföra matchen med sedvanligt gott resultat. Publiken hade
naturligtvis hunnit reta upp sig ordentligt och var inte snälla mot den stackars domaren,
som i sin tolkning av reglerna förväxlat de två blå linjerna på banan. Att han inte ändrade
sig när vi påtalade detta under matchen förvånade oss.
Det fick emellertid sin förklaring
något senare.
Domaren hade ju åkt med oss från Hammarstrand, så när vi hade duschat och klätt om
sökte vi efter honom för hemfärd. Vi hittade honom inte utan vi fick åka ändå. Han hade
väl träffat någon annan att åka med, tänkte vi. När vi hade åkt nästan halva vägen hem
så fick syn på honom.
Han gick lugnt vägen fram och hade för avsikt att gå de två milen
i vinterkylan. Vi plockade upp honom och frågade vad han menade med detta. "Så arga,
som ni har varit på mig i kväll, så kunde jag väl aldrig tro att jag skulle få åka med hem",
sa han. Vi skrattade naturligtvis och frågade om han kunde förklara varför han hade
betett sig så underligt.
Då berättade han följande:
Han är född i Uppsala och därmed så flyter det äkta bandyblod i hans ådror. Han spelade
som grabb i diverse pojklag, men blev inte så duktig att han kunde slå sig in i Sirius a-lag.
Domare däremot, det ville han bli och det blev han. Till slut så fick han den "stora chansen"
som han uttryckte det.
HAN SKULLE FÅ GÅ PÅ LINJEN I EN ALLSVENSK BANDYMATCH!
Han berättar:" Solen sken, spegelblank is, 15 000 på läktarna och jag skrinnar på linjen och tittar mig omkring och njuter. Plötsligt får jag syn på bollen, som ligger i snövallen. Jag hade inte den blekaste aning om vilket av lagen som spelat den dit. Jag sträcker ut flaggan och pekar bestämt åt det ena hållet! Det blev ett förfärligt väsen. Publiken skrek, spelarna kom fram och hötte med klubborna. Jag stod emellertid fast vi mitt beslut och höll flaggan i ett stadigt grepp pekande åt samma håll. Efter matchen kom huvuddomaren fram till mig och berömde mitt handlande.
Om jag stod på mig som jag gjort i dag, så skulle jag gå långt i min domarkarriär.
Det var den händelsen, som jag hade i huvudet i kväll och därför ändrade jag mig inte,
trots att jag ju förstod att jag hade läst fel i regelboken".
Vi hade fått en förklaring och så här efteråt kan man inte annat än skratta.
Hockeyhälsningar
Sören Markgren, Trångfors 4
734 91 HALLSTAHAMMAR,
Tel 0220-12179,
|
Här kan du ladda ned en längre artikel i PDF-format
med berättelser och tidningsklipp ifrån de "Gyllene åren".
Sören Markgren Hockeyminnen av Sören
|
