Väghistorier

Samtliga bilder foto: Alexander Fröberg.
Alla bilder är "Klickbara"

Här ska det bli några lass makadam. Pålgård 1948 Alex Fröberg "knosar" sten.

Motto: - inget tillstånd och utan förstånd. Pålgård 1948

Krossning av vägunderhålls material. Pågård 1948

Mårdsjövägen 1937 Vägskiftet färdigt för insyning.

Nydaning En lastbilschaufför är en lastbilschaufför, en väghyvelförare är en väghyvelförare. Fram till slutet av 60-talet kunde inte en yrkesskicklig lastbilschaufför tänka sig något annat än att vara chaufför. En plogbilsförare hade t o m alltid en medhjälpare med sig i förarhytten när han var ute och plogade. Medhjälparen skulle se till att koppla plogutrustningen på bilen, det var hans specialité. Chauffören han skulle köra bilen. Men från början av 70-talet var det stora förändringar på gång vid Vägförvaltningarna. Driftledarna hade vid den här tiden börjat komma in i förvaltningarnas organisation mer och mer. Södermanlands län var uppdelat på tre driftområde vid den här tiden. Ett i norra delen, ett i mellersta och ett i södra. Driftledarna startade upp med stor entusiasm och bl a kom det att beröra vägmästareområdenas arbetssätt. Det skulle visa sig få en stor betydelse i framtidens arbetsfördelning mellan olika yrkeskategorier. Nu lanserades, (alla man på alla vapen). Chaufförerna, bergsprängarna, brovakterna m fl yrkeskategorier skulle helt plötsligt lära sig varandras arbetsspecialiteér. Även i Strängnäs vägmästareområde skulle det bli förändringar. Det hela gick till så att man lade upp ett cirkulationsprogram mellan de olika yrkeskategorierna. Tillsammans med mina kollegor i Strängnäs lade vi upp ett sånt program. Varje morgon så turades vi arbetsledare om att fördela arbetet som skulle utföras under dagen. Jag hade fått på min lott att skicka en utav våra lastbilschaufförer till Strängnässundsbron som brovakt för den öppningsbara bron. Jag var medveten om att detta skulle bli knepigt att genomföra. Det hela hade föregåtts av många möten med våra olika medarbetare inom olika yrkeskategorier. I stort sett var vi överens om att det här var bra och det skulle bara genomföras. En viss spänning förelåg förvisso beträffande en utav lastbilschaufförerna - hur skulle det gå när han skulle börja cirkulera. Det hade fallit på min lott att beordra honom att påbörja nästa skift som brovakt. När jag beordrat honom att åka till bron blev det tvärstopp. Han vägrade helt enkelt. Jag kommer inte ihåg exakt hur det hela förlöpte. Men han skulle banne mig inte åka till någon bro. Det hela slutade med att jag svarade, jag har inget annat åt dig i dag. Lastbilschauffören vände på klacken och åkte hem till sin bostad. Den ordinarie brovakten fick sitta ensam även denna dag och titta ut över Strängnäsfjärden. Följande dag fick vi ett telefonsamtal från dåvarande Vägdirektör i Nyköping, Nils Gustaf Lenas. Han undrade vad som var på gång däruppe i Strängnäs. En utav era chaufförer har ringt och påstått att Bergman skickat hem honom p g a arbetsbrist. Jag blev nedkallad till Nyköping för att klarlägga vad som hänt. Nästa dag styrde jag kosan ner till Nyköping. Jag blev inkallad till Lenas. Jag förklarade vad som var på gång med den nya fördelningen mellan de olika yrkeskategorierna. Han lyssnade med stort intresse och utbrast till slut i ett stort skratt. Lenas kunde skratta så det hördes. Jag förstår dig Bergman. Det kan inte vara så lätt för en ung arbetsledare att beordra en inbiten chaufför att praktisera som brovakt. Fortsätt med er plan tyckte Lenas, men var lite försiktig med våra utmärkta lastbilschaufförer. Jag åkte hem till Strängnäs fast besluten att fortsätta vår plan. Men kanske med en liten ny inriktning. Vi lyckades genomföra vår nydaning och alla tyckte det var bra. Lastbilschauffören blev aldrig heller någon bra brovakt. Men han var en bra lastbilschaufför och det hela glömdes snart bort. Martin Bergman, 2 mars 2001

Chaufförer

Under min tid som vägmästareaspirant i Eskilstuna på 60-talet utspelade sig följande episod. Jag hade jour och hade kallat ut hela styrkan p g a att det var svår halka. I styrkan som var ute fanns det bl a en åkare från ett samhälle som heter Hällberga. Hans uppgift var att sanda vägarna kring Ärla och Hälleforsnäs. Eftersom han ej hade någon kommunikationsradio i sin bil var jag speciellt intresserad av att veta hur det gick för honom. Jag åkte ner mot Hälleforsnäs och in på en av vägarna som han fått order att sanda. Jag konstaterade att ingen åkare hade sandat den vägen. Det var otroligt halt varför jag bestämde mig för att vända och åka upp mot Eskilstuna och åka vägen från andra hållet. Mycket riktigt från det hållet var det sandat. Efter ca 5 km når jag upp Hällbergaåkaren och konstaterar då att han backar bilen samtidigt som han sandar. Han backar in åt sidan och kommer ut. Jag frågar varför han backar och får till svar. ”Ja va helvete det är ju så jävla halt och det lär inte komma någon och sanda åt mig. Då måste man ju sanda åt sig själv”. Hällbergaåkaren hade alltså backat i ca 5 km och sandat samtidigt. Återberättat av Martin Bergman

Chefer

Under min tid i Sörmland på 60 och 70-talet hade vi en chef som titulerades Andre Vägingenjör. Ja den titeln fanns faktiskt. Givetvis fanns även Förste Vägingenjör. Om Tredje Vägingenjör fanns kommer jag faktiskt inte ihåg, men helt omöjligt är det inte. Denne Andre Vägingenjör hade alltid senaste årsmodellen av märket Chevrolet. Han var dessvärre ingen bra chaufför. Detta fick jag vara vittne till vid många tillfällen som jag åkte med honom. Hans uppgift var att kontrollera de vägbyggen vi hade igång i länet. När han kom frågade han mig alltid så här, Hördudu Bergman hur har du det med kostnads och resursberäkningen för vägbygget som är igång. Jag visade honom mina beräkningar och den aktuella kostnadsbilden. Sedan ville han alltid ut och titta på bygget. Vi åkte i hans fina Chevrolet. Den hade rattväxel och när han fått i högsta växeln, trean tror jag, då körde han på den tills han stannade nästa gång. Det märkliga var att vägbygget passerade han också ganska snabbt, på treans växel förstås. De gånger han saktade in var när vi passerade slott och herresäten. Slott och herresäten är det ganska så gott om i Sörmland varför resorna kunde bli rätt så omfattande ibland. Herr Andre Vägingenjörens stora intresse det var att titta på alla dessa ställen och samtidigt bilda sig en uppfattning om ställets historia. För mig var det alltid ett nöje att följa med på hans rundresor trots hans brister i körteknik. /Martin Bergman Mårdsjövägen 1937 Lite konkurrens med SJ. Klicka Två av mina chefer har haft stor betydelse för mig och min utveckling under min tid i Vägverket. Den ene var vägmästare Sven Sköld i Kjula, Eskilstuna och den andre Förste Vägingenjör Erik Oskar Ström i Nyköping. Båda har genom hela min tid i Vägverket fungerat som förebilder. Jag skall motivera varför genom följande berättelser och jämförelser med alternativ. Vägmästare Sköld som var ursörmlänning ifrån Björnlunda kunde ibland komma med andan i halsen och med sitt härliga dialektala sätt lägga fram följande, "Nu är det någon tokdåre som har kört rätt fram i kurvan uppe på Kjulaåsen igen. Vi måste göra nånting åt detta. Vill du Bergman lägga ett knippe stakkäppar, avvägningsinstument, vinkelprisma och Waldenströms kurvstakningstabell i bagaget på min Amason. Plocka fram en blankett för frivillig markrättsupplåtelse också, så går vi in till markägaren och ordnar med marken på en gång." Sagt och gjort i nästa ögonblick sitter vi hemma hos markägaren. Det tar inte lång tid för Sköld att övertyga markägaren om vad vi kommer att uträtta och vi får tillåtelse att göra vårt jobb på hans mark. Med hjälp av vinkelprisma, Waldenströms tabell för kurvradier och stakkäpparna har vi snart stakat upp en fin radie i den besvärliga kurvan. Med hjälp av avvägningsinstrument gör vi en enkel sektionering för massberäkning, diken och terrass. Vi åker till kontoret och ritar upp det hela. Nästa dag finns grävmaskin, lastbilar och folk på plats och börjar lägga om kurvan. Innan veckan är slut har kurvan fått en ny utformning. Skölds rationella och raka handlande har sedan varit en förebild för mig. Om man skulle göra en jämförelse med dagens situation skulle det kunna gå till så här. Minst fyra personer med hög kvalificerad utbildning skulle krävas enbart för att åstadkomma handlingar att beställa arbete för en motsvarande s k trafiksäkerhetsåtgärd. Tidsmässigt så skulle arbetet i bästa fall vara klart inom två år. Mycket har hänt i Vägverket under 30 år som tidsperspektivet återspeglas här. Men allting har ej varit till det bättre. Föste Vägingenjör Erik Oskar Ström har också betytt mycket för mig och mitt synsätt på handlande. Hösten 1966 kom han upp till Eskilstuna och bad mig flytta till Strängnäs i princip nästa dag. Min uppgift i Strängnäs skulle vara att hjälpa till med planering och genomförande av högertrafikomläggningen. Jag bad att få några dagars betänketid. Det är väl inget att fundera över för en ung grabb som du, det är väl bara att flytta. Det blev som Erik Oskar ville och det har jag inte på något sätt ångrat. Efter denna händelse har jag alltid haft honom som förebild hur en chef skall vara, klara och raka besked. Jag har lekt med tanken att vi skulle planera och genomföra högertrafikomläggning idag med dagens synsätt på planering och genomförande. I jämförelse med den lilla åtgärden i den trafikfarliga kurvan får detta hisnande tankar och perspektiv. /Martin Bergman

Tekniker

1959-1960 var mina allra första år inom vägbranschen. Jag jobbade som praktikant åt Vägförvaltningen i Jämtlands län på vägbygget mellan Linsell och Hedeviken. Vi bodde i ett barackläger i ett litet samhälle som heter Ransjö. Som praktikant fick man springa med avvägningsstången upp och ner i skärningar medan utsättaren stod vid avvägningsinstrumentet. De flesta nyanställda har förmodligen råkat ut för följande händelse. En morron berättade utsättare Persson att vi skulle sektionera en mycket besvärlig skärning. Med sektionering innebär att med avvägningsstång och instrument mäta upp volymen av t ex en ås som väglinjen skulle gå igenom. Eftersom skärningen var synnerligen besvärlig bad han mig att gå ut i förrådet och be förrådaren plocka fram en synvinkel och två par släntskor. Jag knallade ut i förrådet och bad om detta fullt allvarligt. Förrådaren svarade att tyvärr hade han just lämnat ut detta till en annan praktikant. Jag berättade detta för utsättare Persson. Då förstod jag att dom lurat mig för alla skrattade hejdlöst. /Martin Bergman

Väghyvelförare

Vägmästaren i Katrineholm hade en gång i tiden en väghyvelförare som bestämde sina egna vägar. Även om han fått tydliga order av vägmästaren vilka vägar han skulle hyvla under dagen kunde man inte vara helt säker på att det blev just dessa vägar han utförde. Om hyvelföraren såg att fortsättningen av sträckan behövde hyvlas så fortsatte han även om klockan led mot kvällen. Hyvelföraren såg inga gränser, han kunde fortsätta även om han kommit in i ett annat vägmästareområde eller t o m län ibland. Man kan verkligen påstå att han kände ansvar för vad han företog sig. Återberättat av Martin Bergman

Vägmästare

Redan på 60-talet kom telefonsvararen in i bilden som hjälpmedel för den jourhavande vägmästaren. I Sörmland utspelade sig följande episod en tidig lördagsmorgon. En utav vägmästarna i länet skulle tala in ett nytt meddelande på telefonsvararen. Han var förmodligen något stressad. Dessutom hade han sina barn med sig som stimmade och stojade. Han tryckte igång inspelningen för det nya meddelandet samtidigt som han riktade följande uppmaning till sina barn. "Håll käften ungdjävlar för det här är förbannat viktigt" fortsatte sen med, "Detta är vägförvaltningens automatiska telefonsvarare....." osv. Utan att göra någon kontroll av det inspelade meddelandet åkte den stressade vägmästaren till den plats han skulle vara tillgänglig på. Han fick så småningom höra av dom som ringt till numret med telefonsvararen att han lät lite väl brysk i sitt tonfall, eftersom han bad uppringaren hålla käften. /Martin Bergman Klicka På väg till stenkrossen. Alex Fröberg Pålgård 1948. Här var det fullastade kärror 1/4 m3 På 70-talet hade jag ansvaret för att inventera våra grustäkter och övriga lager av vägmaterial i Stockholms län. En gång skulle jag inventera lagren på Värmdö. Med mig hade jag också driftledare Linus Lindvall. Bl a skulle man ha ett lager av oljegrus på ca 3000 m3 varför vi åkte till den lagerplatsen. Det är Linus bil vi åker i och vi styr alltså kosan mot den lagerplats som oljegruset skall finnas. När vi kommer fram konstaterar jag att där finns ej något lager av oljegrus. Jag frågar Linus var tusan materialet tagit vägen. På lagerrapporten stod det tydligt och klart att det skulle finnas ca 3000 m3. Linus svarar, "Hördududu Bergman det ligger på den vägen ca 1000 m3 och på andra vägar ca 2000 m3." Linus hade alltså låtit lägga ut hela lagret som säkert var beräknat att räcka 2-3 år för kommande förbättringar. Man pratade länge om att Linus lager ligger utlagt på längden. En god vän och arbetskamrat En utav de mest färgstarka arbetskamrater jag mött i mitt snart 40-åriga arbete i Vägverket är onekligen vägmästare Sten Ekberg från Täby. Sten var Jämtlänning från Offerdal i norra Jämtland och var med redan när vägstationen fanns i Roslags-Näsby men som sedan flyttades till Löttingelund närmare Täby Kyrkby. Sten Ekberg gick tragiskt bort i cancer för ett 10-tal år sedan. Sten hade då uppnått en ålder några år över 50 och hade fortfarande mycket att ge. Jag träffade Sten första gången 1973 när jag anställdes som biträdande vägmästare i Täby under hans ledarskap. Sten var bestämd och visste precis hur vägarna i Täby med omnejd skulle skötas. Om Sten i dag kunde se hur hans arv har skötts skulle han säkert bli bestört. Sten var väldigt noga med hur vägarna sköttes. Speciellt gällde detta vintertid. Inför varje vinter gick Sten igenom hur vinterutrustningen som t ex plogutrustning skulle ställas in. Han gjorde inte detta själv utan inkallade sakkunskap som visade hur redskapen skulle monteras och ställas in. Det var allt ifrån stål- och hårdgummiskenor som skulle vara rätt moterade och inställda. Alla skulle vara med, arbetsledare och vägarbetare oavsett om man skulle ploga eller inte. Om man ser resultatet utav vinterväghållningen i dag är det ytterst tveksamt om någon sådan kunskap har delgivits vinterväghållarna. Speciellt gäller detta de nya entreprenörerna som tillkommit sedan 1992. Man monterar på plogutrustningen när snön har fallit och resultatet blir därefter. Det mesta utav snöslasket blir kvar på vägbanan. Man plogar utan att veta hur utrustningen är inställd helt enkelt. Sommartid skulle grusvägarna skötas. Eftersom Täby vägmästareområde låg i ett kulturhistoriskt utmärkande område var det inte allt för ovanligt att ett fornhistoriskt minnesmärke kunde komma fram i samband med skötseln utav vägarna. I samband med underhåll av vägdiken i norra delen av området råkade en hyvelförare hyvla fram en benbit från en fornhistorisk grav. Vid den tiden fanns en länsantikvarie som verkligen var på alerten. Han upptäckte att vi i vårt arbete varit allt för närgångna vid den kulturhistoriska marken. Länsantikvarien ringde upp Sten varvid bestämdes att dom skulle träffas vid "brottsplatsen". Vid bestämd tidpunkt åkte Sten och jag ut till "brottsplatsen". Vi väntade och tiden gick långt över den tidpunkt som var bestämd. Jag upptäckte då att det stod en bil parkerad i en korsning ett hundratal meter bort. Jag visste vilken bil länsantikvarien ägde. Det var tydligt och klart att det var länsantikvarien som stod nere i korsningen och väntade. Jag påpekade detta för Sten som säkert också hade upptäckt bilen och mannen som stod mitt i korsningen. Sten svarade, "vi bestämde att vi skulle träffas vid brottsplatsen och i så fall får han komma hit". Vi väntade fem minuter till och sedan åkte vi till vägstationen i Löttingelund utan att träffa någon länsantikvarie. Jag vill med detta hedra min arbetskamrat och gode vän Sten Ekberg som alltid kommer att bevaras i mitt minne. Bestämt är bestämt. Bestämdhet var ett starkt karaktäristiskt drag hos min gode vän och arbetskamrat som gick bort alldeles för tidigt. Nedtecknat av Martin Bergman, 1 september 2001

Klicka Mjölkbordet I mina gömmor hittade jag en gammal ritning för hur ett mjölkbord skulle utformas anno 1938 i sitt förhållande till vägbanan. Jag kom då osökt att tänka på allas vår käre Lars Molin. Han skrev ju bl a TV-pjäsen Midvinterduell, som handlade om ett mjölkbords vara eller icke vara längs den allmänna vägen. Lars var en kort tid under min Sörmlands-sejour kollega till mig. Jag hade mitt arbete i Strängnäs och Lars i Björnlunda. Vägmästareområdena gränsade mot varann och vi träffades ibland vid inspektionsresor på orter som Laxne, Dunker m fl ställen. Vi tog alltid kontakt med varandra när vi hade jour för snöplogning och sandning. En viss osäkerhet förelåg alltid om man skulle starta snösvängen eller inte. Nu drar vi igång Bergman kommer jag så väl ihåg Lars ropa ut på kommnikationsradion många gånger. Det var alltid viktigt att dra igång snösvängen samtidigt för att det inte skulle bli för ojämn standard mellan områdena. Jag kommer inte ihåg om det fanns några mjölkbord efter vägarna vi plogade. Åtminstone hade vi inte något problem med något mjölkbord efter våra vägar. Jag vet inte var Lars inhämtade sin inspiration för att skriva Midvinterduell. Vår gemensamma tid handlar om är slutet av 60-talet. Lars tjänstgjorde ju också i Roslagen och Östhammar. Det är möjligt att inspiration inhämtades i Roslagens famn. Vad jag däremot erinrar mig var att Lars skrev fantasifulla reseräkningar. Varje månad skulle man skriva reseräkning över tjänsteresorna. Specifikationen skulle beskriva färdväg och vilka tider som resorna företagits. Lars nöjde sig visst inte enbart med detta. Hans reseräkningar var som små noveller påstås det. Han beskrev således även vad som hänt under resorna. Det var en minnesrik tid att få ha Lars som kollega, skratten var många och arbetsglädjen stod högt i tak. Vi träffades inte enbart vid inspektionsresor utan även i Södermanlands läns Vägmästareförening där jag för några år var sekreterare. Nedtecknat av Martin Bergman 1 mars 2001

Trafikräkning i Stugun 1945. Trafikräknare: Alex Fröberg.

Upptining av vägtrumma. Våren 1941. Gengasvedsäckar på lastbilsflaket.

Armarna blev långa innan "tippen gick". Mårdsjövägen 1936

Här var en skaplig "bläckfisk". Mårdsjövägen 1937. Alex Fröberg o. Otto Olsson.

Administratörer

Svartkonstnärer

Senast uppdat erad 6 december 2006 av Studio SOS,Webbateljén,Osby