Några minnen från Sör-BöleNågra km från Hannesforsbron tog vägen mot Sör-Böle utav. Den vägen är för mig förknippad med många minnen. Många vänner skapades efter den vägen. Mauritzonssns var första målet på min resa efter Sörbölesvägen. Där bodde bl a Jan-Erik och Elsy Lindkvist. Jan-Erik och jag var bästa vänner, Elsy var något äldre än oss. Vi träffades vid "storstenen". Ibland kom Maj-Lis Forsström, Gerda Backman, Sven-Erik och Hasse Svensson dit. Vi hade väldigt roligt tillsammans, vi åkte bl a bob och sparktåg nerför backarna mot stora vägen. Jan-Erik var en hejare på att bygga vattenhjul i vårbäckarna. Varför han blev kock istället för vattenbyggare förstår jag inte. Nåväl vi hade i alla fall mycket roligt vid "storstenen" hos Mauritssons. Hos Mauritssons bodde Knut och Jonas Erik som vi hade väldigt stor respekt för. Hansan
Det kan man väl säga är ett ytterligare bevis på hur snälla dessa Hanspojkar var. Vi spelade även hartsfiol vid deras köksfönster en gång och det tyckte dom enbart var roligt så det blev bara en gång. Gårdsnamnet "Hansan" är efter deras far Hans Erik Forsgren, född 1856. Hans Erik var gift med Anna Erika Danielsdotter Wiström, född 1855. Förutom Emil, Valfrid och Gottfrid föddes ytterligare fyra barn vid Hansan. Mina första kunder var alltid dessa bröder. Alla tre köpte minst tre tidningar var. Vad som var förvånande var att dom köpte även tidningar som ”Bland tomtar och troll” och liknande. Jag förstår att bröderna tyckte mycket om barn och därför köpte dom säkert av alla som kom. Maj-Lis, Gerda m fl kan säkert berätta att även dom sålde tidningar till "Hanspojkarna". Nämnas kan också att min småskollärarinna vid Böle skola, Signe Matilda Forsgren ( 1898-1993 ) gift Nordenström var kusin med Hanspojkan. Hästkarlar och tummare Virket ifrån skogen kördes fram med häst. Jag kan än idag höra klangen från hästbjällrorna när dom kom med fullastade slädar (på get och stöfting). Hans-Pojkarna, Anton Englund och Ernst Olsson kommer jag speciellt ihåg som hästkarlar. Virket lades upp efter älvkanten och ute på älvens is i stora vältor. När våren närmade sig kom även "tummarna" och mätte in virket. De jag kommer ihåg bäst av "tummarna" är Johan Flodin och Herbert Sundberg. Virket som lagts på älven tummades först. Varenda stock fick ett huggmärke i båda ändarna. Dessutom var virket uppmärkt av timmerhuggarnna med bokstavskombinationer beroende på till vem virket skulle levereras.
Nils Dahlin Vi barn nere i Hanne var inte så glada åt att skinnhandlare Englund bara kom och hämtade skinnen efter slakt. Det visade sig dock att pengarna för skinnen sattes in på våra Postsparbanksböcker som vi fått i skolan. På så vis var allt frid och fröjd igen. Länge så undrade vi dock vart alla grisskinnen tog vägen. Ibland gav vi slaktare Nils Dahlin skulden till att skinnen bara försvann. Kalv- och fårskinnen såg vi ju med egna ögon när Edvard Englund kom och hämtade, men vart tog grisskinnen vägen. Det tog ett tag innan vi kom underfund med hur det låg till och vi kunde fria slaktare Dahlin från skuld till det hela. Med all respekt för Nils Dahlin måste jag få berätta om en episod som utspelade sig i början av 1950-talet. Om det var kalven, fåret eller grisen som skulle slaktas det kommer jag inte ihåg. Men mitt minne säger mig att Jan-Erik och jag var mäkta förgrymmade att något av våra djur skulle slaktas. Bl a hade vi fått fåren av Jonke Bergman. Vi hade fått var sitt får av Jonke Jan-Erik och jag. Ullen av fåren hade vi tillsammans med mor lämnat till Ida Löfgren för att så småningom få varma sköna ullstrumpor utav. Fåren tyckte vi därför speciellt mycket om, även om det luktade när vi hängde upp ullstrumporna över kaminen vid Böle skola för tork ibland. I alla fall bestämde Jan-Erik och jag att vi skulle gömma slaktverktygen för Nils Dahlin. Vi grävde helt enkelt ner verktygen för slakten vid lägligt tillfälle i en myrstack. Bl a minns jag att i myrstacken grävde vi ner slaktmask och kniv. Man skulle idag ha kallat oss veganer. Vår kupp lyckades dock inte. Dahlin kom underfund med vår veganism så att säga. Djuren slaktades av Nils Dahlin oftast och sedan kom Edvard Englund och hämtade skinnen. Köttet hängdes över vintern i ett rum som min far gjort nere vid sågen. Det var dåtidens frys så att säga. De två foton jag tagit med är från min styvfar Alexander Fröbergs samling. Fotona är från Västanede, Kälarne. Jag tyckte att dom i alla fall passade in här. Martin Bergman, söndag 15 februari 2009 och jag återkommer med flera små berättelser från Sör-Böle. Jag vill också passa på att önska den nya generationen vid Hansan lycka till. |
