Eric af Edholm
Med ungdomligt mod och fast tillit till försynen beslöt han dock att qvarstanna vid universitetet och försöka, till en början som informator, att förskaffa sig nödiga medel till utkomst och fullföljande av sin akademiska bana. Genom lyckliga naturanlag, en vårdad uppfostran och goda studier gjorde han sig ock snart bemärkt i Upsala och fann i arkiater von Afzelius en gynnare och faderlig vän, som tillrådde honom att välja den medicinska banan och jemte en landsman, professor Carl Zetterström, vägledde hans första studier på densamma, under det Edholm hade den förstnämndes son till sin discipel. Träget arbete, för egen räkning och med andra, försakelser och ett Helmfeltskt stipendium hjelpte sedan till att göra hans vistelse i Upsala möjlig, och omsider kunde han, efter att 1802 hafva under Zetterströms presidium disputerat pro exereitio "de arte pro mortuis habitos suscitandi<" påföljande året genomgå den medico-filosofiska examen. Efter flitigt fortsatta medicinska studier aflade han 1807 såväl medicine kandidat- som licentiatexamen, och disputerade s. å. pro gradu medico, under prof. Thunbergs presidium, "de reformandis pharmatcopoeae suecicae<" pars VII, samt promoverades den 12 Juni 1810 till medicine doktor. Redan innan Edholm i Upsala afslutat sina lärdomsprof hade han 1806 bestridt underläkaretjensten vid Sätra helsobrunn, och 1809, efter godkänd pröfning, erhållit diplom' som chirurgie magister. S. å. förordnades han till underchirurg vid Serafimer-lazarettet i Stockholm, hvilken befattning han till 1812 bibehöll. Vid akademien i Upsala befann sig under Edholms senare studieår en ung student med framstående anlag, men med svag helsa, sedermera riksmarskalken, grefve Magnus Brahe. Man sökte åt denne en yngre läkare, som vore villig att i egenskap af handledare och sällskap åtfölja honom på resor, dem han till sin helsas stärkande skulle företaga. Valet föll på Edholm; och resan anträddes i juni 1807 genom norra Sverige öfver Haparanda till Finland och S: t Petersburg, der uppehållet varade i flera månader. följande året besöktes södra Sverige, och grefve Brahes helsa blef under dessa resor fullkomligt återställd. Det. förtroende Edholm härigenom förvärfade sig inom den Braheska familjen stadf'ästades ytterligare då han 1811, som ambassadläkare, fick åtfölja grefve Brahes fader, exellensen grefve Magnus Fredrik Brahe på dennes beskickning till Paris för öfvervarandet af konungens af Rom döpelseakt. Här öppnades för honom tillfälle att. såväl på sjukhusen, som i det enskilda umgänget med flera. bland Frankrikes utmärktaste läkare öka sina insigter och sin erfarenhet inom den praktiska läkarekonsten; och vid återkomsten till fäderneslandet började han under de bästa förhoppningar sin bana som praktiserande läkare i Stockholm. Men händelserna införde. honom snart på en annan väg till utkomst och verksamhet.. Knappt hade han förordnats till fattigläkare i Clara församling, då en morgon, medan han ännu qvarbodde som tjenstgörande på Serafimer-lazarettet, kronprinsen Carl Johan, utan någon föregående underrättelse derom, dit anlände, för att, som det var hans vana under första åren af sin härvaro, personligen och på stället underrätta sig om tillståndet och förhållandena vid fIera bland våra offentliga anstalter. Morgonronden var nyss slutad, och läkarne hade aftägsnat sig, Edholm måste nu åtfölja kronprinsen genom sjuksalarne och redogöra för inrättningen i alla dess delar. Carl Johan fattade tycke för den unge, sakkunnige och franska talande läkaren med det förtroende ingif'vande, behagliga utseendet och det lugna, menniskovänliga sättet, som var Edholm eget. Några dagar senare blef han anmodad infinna sig hos kronprinsen, som frågade honom, om han ville blifva hans läkare, tilläggande, att Afzelius vitsordat honom på det fördelaktigaste, såsom i alla hänseenden lämplig för platsen. Edholm mottog anbudet och nämndes den 6 Maj 1812 till lifmedikus hos Carl den XIII: de, med tjenstgöringsskyldighet hos kronprinsen Carl Johan och arffursten Oscar. Kronprinsens från Frankrike medförde läkare l´Aubris hade redan förut lemnat Sverige. Genom denna anställning fästades Edholm för lifstiden vid denne store furste, hvars trogne och af hela sin själ tillgifne tjenare han blef allt intill konungens död den 8 Mars 1844. Edholm lika som så många andra, hvilka stodo konungen nära, hyste för honom en oinskränkt kärlek och den lifligaste beundran. En daglig tjenstgöring under 32 år hann icke, i ringaste mån, afsvala dessa känslor. Konungen å sin sida omfattade också Edholm med oafbruten tillgifvenhet; och det egna förhållandet mellan klienten och Iäkaren egde här rum, att ingendera af dem under den långa tidrymden var - åtminstone icke allvarsammare - sjuk, förrän den höga åldern slutligen tog ut sin rätt. Ett undantag -- för läkaren - skall senare beröras. Med utnämningen till lifmedikus afbröts nästan i sin början Edholms bana som praktiserande läkare i vidsträcktare mening. Hans tjenstgöring hos kronprinsen vidtog genast, och från sjuksängarne hemma kallades han snart till det menskliga eländet på slagfälten. Edholms första resa med Carl Johan blef till riksdagen i Örebro 1812 och till mötet med kejsar Alexander i Åbo.s. å. Följande året åtföljde han kronprinsen till kongressen i Trachenberg och till krigsskådeplatsen i Tyskland, der han samtidigt tjenstgjorde som fältläkare vid de förenade arméernas generalstab och bivistade alla de bataljer, deri kronprinsen deltog. Efter slaget vid Dennewitz erhöll han för det biträde, han under kriget egnat preussiska sårade officerare och soldater Röda örns ordens andra klass. År 1814 tjenstgjorde han likaledes under fälttågen i Holstein och Norge intill fredens afslutande. Hemkommen från kriget efter två års frånvaro och med utsigt att fortfarande tid efter annan åter nödgas aflägsna sig från Hufvudstaden, sökte icke Edholm återvinna den medicinska praktik, som före hans afresa börjat i ej ringa mån tillfalla honom, men som genom hans anställning hos kronprinsen afbrutits. Emellertid gjorde hans insigter och nu bepröfvade duglighet, likasom hans vunna samhällsställning honom snart sjelfskrifven till en plats inom fäderneslandets medicinalstyrelse. Också blef han redan 1818 adjungerad ledamot i Sundhets-Kollegium. Äfven på denna mera administrativa bana förunnades honom en lång och hedrande verksamhet. Hans rättrådighet, ordningssinne, upplysta nit och vänliga alvar beredde honom förtroende och tillgifvenhet bland embetsbröder och underordnade och gjorde honom snart inom medicinalstyrelsen till en högt aktad och afhållen medlem. Han utnämndes 1821 till assessor och 1822 till vice ordförande i Sundhets-Kollegium, i hvilket han 1841 intog ordförandeplatsen. Då han i Mars 1849, vid fyllda 72 års ålder, lemnade densamma och afgick från det embetsverk han i 31 år tillhört, lemnade han äfven efter sig minnet af en ärans man af gamla stammen, som med pligttrohet och omsorg skött sina åligganden och under hvars styrelsetid af medicinalärendena vetenskaplig bildning hägnats och tillvext, samt läkarekonsten i vårt fädernesland intagit en hög ståndpunkt. Då Edholm mottog ordförandeskapet i Sundhets-Kollegium, hade detta embetsverk kort tid förut erhållit ny organisation och arbetade med full verksamhet. enligt densamma. Det blef således ej hans kall att skapa något nytt, utan endast att tillse det de författningar, som redan funnos, upprätthöllos och efterlefdes. Detta skedde ock, och ärendena behandlades med föga meningsskiljaktigheter. Visserligen var frågan om de medicinska skolornas ställning till hvarandra redan i Edholms tid i det första stadiet af sin tillvaro, men derföre ej mindre alvarsam. Edholm conservatif till sina grundsatser och fredsälskande till lynnet, tog medlande det han ansåg bäst från båda hållen. Han styrde med varsam hand och stadig blick på målet - läkrekonstens bästa - mellan bränningarna af det gamla och det nya, och med en bild från sin ungdom, lånad från timmerflottningen på den strida, forssande Indalselfven, brukade han säga: "de största och envisaste stockarne bröto lättast nacken af sig". Äfven i flera andra offentliga värf var Edbolm använd. Så insattes han efter erkebiskop Wallin till ledamot i direktionen öfver nya Elementar-skolan jemte v. Hartmans- dorff, Lefren och af Tannström. Hans åsigter i skolfrågorna, moderata som alltid, lutade dock mera afgjordt åt den nya sidan. I den fria flyttningen såg ban en sporre till flit och läslust hos ungdomen, som var nödvändig i en tid, då högre anspråk på kunskaper hos det uppväxande slägtet oafvisligen gjorde sig gällande. Mot öf'veransträngning varnade han dock alltid, och sjelf, på äldre dagar blifven något beqväm, skämtade han ofta med sin vän Hartmansdorff öf'ver dennes "jernhårda nit att plåga gossarne". Med lättja hade han dock icke något öf'verseende; blott icke för mycket på en gång, sade han. Äfven denna institution blef det honom förunnadt att se i ständigt växande framgång. I styrelsen öfver Stockholms stads Brandförsäkringsverk var han i många år en verksam medlem. Kongl. Sällskapet Pro Patria, af hvilket han sedan 1815 varit ledamot, valde honom 1842 till sin ständige ordförande. Med hans befattning i Sundhets-Kollegium följde ordförandeskapet i direktionen öfver allmänna Barnbördshuset, Strandbergska läkare-inrättningen m.fl., äfvensom ordförande - eller ledamotskapet i flere, tid efter annan tillsatta kommittéer för sjukvårdens ordnande. Vid Carl XIV:des uppstigande på thronen utnämndes Edholm till konungens tjenstgörande förste lifmedikus. Blef 1821 adlad och 1823 introducerad på Riddarhuset med namnet af Edholm. Riddare af Nordstjerne-orden 1825; Kommendör af Wasa-orden 1832 och Storkors af samma orden 1842. Utnämndes samma år till konungens förste arkiater. Efter konung Carl Johans död bibehöll han sistnämnda befattning hos konung Oscar, dock utan tjenstgöring vid andra tillfällen, än under sjukdomsfall hos de kongl. personerna. Endast hos enkedrottning Desideria fortsatte han intill sin död den dagliga tjenstgöringen. Efter afskedstagandet från Sundhets-Kollegium tillhörde af Edholm uteslutande privatlifvet och den konungafamilj, inom hvilken han fortfarande var en lika trogen som värderad tjenare. - Med en stark, något undersättsig kroppsbyggnad, ett lugnt, vänligt och fridälskande sinne, afspegladt i det allvarliga men godmodiga anletet, var för honom ålderns börda Iättare, än för de fleste. Han hade blott en gång under sin långa lefnad varit allvarsammare sjuk, och undergick då i Paris 1833 operation for sten af den berömde doctor Civiale, efter dennes kort förut uppfunna stenkrossningsmethod. Stilla och fridsamt som han lefvat nådde honom slutligen döden i hans åttionde år, natten mellan den 28 och 29 Maj 1856. I ett lyckligt äktenskap, ingånget den 17 Juni 1815 med SARA FREDRIKA HYLPHERS, egde af Edholm fem barn, af hvilka en dotter och tre söner öfverlefde honom, neml. Dottern AGNES WILHELMINA MAGDALENA född 1816, gift 1839 med löjtnanten Fredrik Gabriel Poppius; -sönerna ERIK WILHELM född 1817, förste hofmarskalk, gift med Emma Mariana Charlotta Braunerhjelm; ERNST FREDRIK, född 1820, kapten; EDVARD MÅRTEN, född 1831, f.d. tjenstgörande lifmedikus hos H. M. K. Carl XV, regements-Iäkare och t.f. medicinalråd, f. n. Svenska Läkare-Sällskapets Sekreterare, gift med Lovisa Christina Charlotta von Heijne. En förhoppningsfull son, filosofie magistern Esbjörn Oscar Edholm, född 1826, hade före fadren bortgått. Edholm var ledamot af Svenska Läkare-Sällskapet sedan 1810 af Kongl. Norska Videnskabs-Selskabet 1818 af Societe Academique de Medccine de Marseille 1819; af Kongl. Vetenskaps Akademien i Stockholm s. å., inom hvilken han 1830 valdes till Prases; korresponderande ledamot af Kongl. Landtbruks Akademien 1827. Källa: Levnadsteckningar öfver Kungliga Svenska Vetenskapsakademins ledamöter
Livligt deltagande i huvudstadens sällskapsliv och ofta gäst hos vänner i landsorten samt vida berest utomlands kom han i beröring med ett mycket stort antal kända personer och var med om många mer eller mindre betydelsefulla händelser och episoder, vilka omedelbart nedskrivna i dagböckerna alltjämt bibehålla hela sitt ursprungliga intryck av liv och verklighet. Anteckningarna beröra huvudsakligen hans egna upplevelser och lämna i regel icke några upplysningar om händelsernas allmänna förlopp eller redogörelser för olika tidsaktuella problem, men de skänka däremot en levande bild av tidsmiljön och de samhällskretsar han kom i beröring med. Då anteckningarna med alla till dem hörande bilagor, brev och samlingar m.m. äro särdeles omfångsrika samt i vissa detaljer av alltför personligt innehåll, har publicerandet endast kunnat ske i lämpliga utdrag. Den del av dagböckerna som nu föreligger i tryck är begränsad till Karl Johans och Oskar I: s tid, men det är min förhoppning att fortsättning framdeles skall följa. Dagböckerna för tiden före min faders äktenskap hava varit förseglade till år 1920 och äro hitintills icke publicerade annat än i ett par smärre brottstycken. Strävan har varit att oförändrat bibehålla dagbokens formulering och stavning. Då anteckningarna under vissa perioder nedskrivits på främmande språk, hava utdragen lämnats i översättning. Endast där så för sammanhangets skull visat sig erforderligt, ha vissa kommentarier och tillägg gjorts. Från tiden före de kontinuerliga dagböckernas början hava några skildringar i brev från barndoms- och ungdomsåren medtagits. En tablå över författarens familj och en del övriga anhöriga bifogas. Ett personregister är avsett att ingå i en eventuell fortsättning framdeles.
Tillegnas wördsammast Min söta Mamma Om Julafton 1825 af Eric Wilhelm Edholm. Skildring av en resa som den då 7-årige författaren företog tillsammans med sin fader, Karl XIV Johans livmedikus, förste arkiatern Erik af Edholm. "Om wintern år 1824 war jag mycket sjuk af hetsig feber, possjuka och sluteligen af frossan. Min fader ansåg det blifva nyttigt för mig att få följa med honom på en resa, som han skulle göra till Skåne med Kongliga Hofvet. Då var jag på 7: de året, Syster Mina var på det 8: de, och Ernst på 3: dje. Mamma var 33 år och Pappa 48. Den 8: de Juni började resan. Mamma och Syskonen följde oss till wagnen. Ack om de kunnat följa hela resan. Wi hade 3 hästar för en Calesch och Betjenten Söderström som körde. Straxt nerom Hornskroken gick vagnen sönder midt framför en smidja. Wi gingo till Liljeholmen och wäntade 2 timmar på wagnen. Hela switen och sluteligen Kungen och Drottningen foro oss förbi. I Deras vagn åkte Grefvinnan Tascher och Grefve Brahe. I sviten som utgjordes af 30 vagnar, voro Excellensen Gr: Cederström och hans Son Baron Rolf: Grefvarne Mauritz och Eric Lefvenhaupt, Öfverstarne Hjerta, Gyllenhaal och Claeson: Grefve Carl Gyldenstolpe, Capit: Amminoff och Backman samt KrigsRådet Ullrich. Damerna voro Grefvin: Gyldenstolpe, Hammilton, Fröken Haxtausen och Josephin Tascher, utom Kammarfruar mfl. När nu vagnen blifvit lagad, begåfvo vi oss åstad. Altting war nytt och roligt för mig att se. Wid Wårby källa drucko vi vatten som kom ur sjelfva berget. Så kommo vi till Fittja, som Pappa sade vara den Grannaste Gästgifvaregård i hela Sverge. Här var första ombytet. Söderström skrek N:o 10 och på stunden kommo 3 nya hästar för vagnen. Wi betalte inga skjutspängar utan blott 8 skill: B:co i drickspgr och så foro vi i fullt galopp. Wid Fogelsta hällsade wi på Tante Ekström, som war mycket god emot mig, när jag låg sjuk. (l.) Södertelje var den l :sta stad jag sett utom Stocholm, som han ej var mycket lik. Här var en Canal grafven i bara sanden och inga Fartyg. Nästan alla grindar woro prydda med löfbogar med blommor och inscriptioner samt mycket folk i rörelse att se på Kungen och Drottningen. Tiggare felades icke. ( 2 ) I Nyköping var en grann Äreport, Illumination och Kanonskott, som skrämde hästarna. Landshöfdingens hus war lika långt som torget. Den 9 :de foro vi till Linköping. En bonde blef vid ett ombyte så illa slagen af en häst, att benet gick af. Pappa förbandt honom och skickade honom till Nyköpings Lazarett der han sedan blef alldeles bra. I början af den långa skogen Kolmorden slutades Södermanland, och Östergyllen begyntes. Pappa talte om röfvare-historier från gamla tider, när vi foro förbi sten och rishögar vid vägen. Så kommo vi till (3) N orr- köping igenom en ganska vacker Äreport vid Tullen. På torget stodo höga Popplar och där hästarna skenade med Biskopp Wallenberg. En del af staden var afbränd. I Linköping, 4 :de Staden på resan emottogos wi med ducktiga Canon-skott. Wi lågo hos Excellencen Cederhjelm, besågo på morgonen Domkyrkan och Slottet, samt hällsade på Biskoppen, som hade blodiglar, efter stötarne han fick i Norrköping när hästarna skenade. Tredje dagen slutade vi Östergöthland, kommo in i Småland och sent om kvällen till (5:te) staden som var dålig och hette Eksjö. Här låg jag på soffan i En stor ljus sal och bäst jag somnat föll jag i golfvet så att den nyfikna Jungfrun komm uppspringandes att höra hvad det war som dundrade. Om mårgonen reste vi i god tid och då wi kommo ett stycke på wägen fick jag recidive af frossan, som jag hade i Stockholm före afresan. Jag mådde hela den dagen mycket illa, så att jag ej orkade se mig om i den delen af Småland som jag då genomreste till Wexiö, som var 6:te staden och der Pappa och jag bodde mycket wäl. Jag måste ta in Kräkpulver om natten och var bra dagen därpå. J ag fick leksaker af min wärdiiia Fru Leander, och hade åter en rolig resdag till 7 :nde staden Cristianstad i Skåne. Dagen derpå fick jag åter frossan. Jag fylde då 7 år och fick första gången stöflor. J ag orkade ej gå med dem ut att se på fästningen, som jag så mycket gladde mig åt, utan låg med stark feber i wagnen och viste knappt hvart jag var. Mot quällen blef jag åter bra, började äta och dricka win, och komm munter till Herrevads kloster. Där var jag från d. 13 Junii till d. 7 Julii då vi foro till Hellsingborg. På lägret var 16,000 man och många vackra tält. Här hörde jag en präst predika för l :sta gången. Jag gick ofta ute och plåckade blommor, samt roade mig med att gräfva fästningar och grottor i sanden. J ag skref och läste dessemellan och började bli riktigt frisk. Jag gick ofta till lägret att hälIsa på Farbror Tanström och andra af Pappas bekanta, och såg der en Arab med en turban på hufvudet. Han hade komit med en Struts och 2 Hästar till Kronprinsen. En gång var jag äfven på en marknad i Aby med farbror Ulrich, som hade gickt i fötterna, så att han med möda kunde komma öfver förstugan in till oss, dit jag bjöd honom på calas. Af Kungen fick jag en kråsnål med juveler och hans bröstbild. Han kyste på pannan och frågade huru jag mådde. Drottningen skickade mig dagligen något godt att äta, och mycket mer än jag orkade. I Helsingborg - 8 :de Staden - såg jag det vackraste på hela resan - hafvet utan slut fullt med skepp och segel. Jag fik äfven fara öfver sundet till Hellsingör 9 :de Staden till Fredricksborg 10 :de och Köpenhamn Il :te Staden. Ministern Hochfäld hade bedt Pappa taga mig med sig, och med honom gjorde wi denna roliga resa. Wi besågo Fredriksberg, Dyrhafven med flere ställen och foro tillbaka i stark Storm på Angskeppet Caledonia till Hellsingör, och därifrån, andra dagen på 18 minuter, med lotsbåt till Hellsingborg igen. Nu började jag taga ljumma Saltsjöbad och hade roligt att simma i karet. Jag gick ofta till bryggan eller upp till Kärnan, att se på hafvet och slätterna, där Pappa sade mig, att ett fältslag hållits."
|
