Peder Andersson

Kyrkoherde Ragunda.

Barn med ?

Noteringar

Peder Andersson (1613-33), var tidigare khde i Hede i Härje-dalen,
men måste under Baltzarfejden år 1611 med hustru och barn fly till
Trondhjem och lefde där i armod, till dess han på Christian IV:s befallning
13 maj 1613 förordnades till khde i Ragunda, i stället för den förrädiske
herr Söffren, som i samma bref erhöll sin afsättningsdom. Fastlagssön-dagen
1616 utfärdade han jämte åtskilliga bönder ett bevis, att Nils och
Erik Erikssöner sålt sin odelrätt i Åsen och i Pålsgård uti Fors och Raffven
till Peder Jonsson för 90 goda daler. Emellan kyrkobordet i Fors och Bisp-gårdsmännen
var 30 juli 1623 prof och markegång, i anledning af en mellan
dem och herr Peder Andersson uppkommen tvist. Äfven fiskerätten var
ett ständigt tvistefrö. Så t. ex. vid tinget i Ragunda i jan. 1624 klagade
herr Peder på Utanedsmännen beträffande det söndagsnattfiskeri, som präs-ten
salig herr Erik, fordom sockneherre här i gället, förr haft i Rafvensils
fors; men nu hade de undsagt prästens folk på lifvet och till och med hotat,
att i fall herr Peder skulle komma till dem söndagsnattetiden, »skulle mand
borre hanom igenom med ett blylod». De lagförda dömdes att böta för
våldsverk. Äfven på landstinget 5 febr. 1628 var samma fråga före, då
khden Peder för tiondelaxen dömdes gifva 12 riksdaler in specie till
kyrkan. På tinget 8 dec. 1635 hade kungens fogde stämt Ingemar Jonsson
i Bispgården för de ohyfsade ord han fällt om sal. Peder Andersson 3 år
förut; han hade näml. yttrat, att herr Peder var »en ärelös man», och »jag
schall taga böxseren aff her Peder och hans medhjelper». Orden sade den
anklagade sig icke minnas ha fällt, om ej i fyllan. Khden var emellertid
död sedan 1633. Året förut hade Ragunda kyrka fått sin ännu bevarade
predikstol, under hvars förfärdigande herr Peder kosthöll snickaren.
Af barnen: Magnus Pedersson Herdal, khde i Sunne: Jens Pedersson, näm-nes
1641.
Källa: Herdaminnen Ragunda

Stor-Per – Klämmig präst

Peder Andreas Mikaeli kaplan i Ragunda, sedan kyrkopräst i Ytterhogdal-Haverö

Om denna präst finnes få direkta urkunder, men däremot en intill nutiden inom Ragunda bevarad muntlig berättelse. Så mycket är dock känt att hans tid i Ragunda torde vara senare delen av 1500 talet, möjligen några år in på nästa sekel. I Hylphers ”Jämtland och Härjedalen” är han omnämnd, och i not förmenas vara den .”Herr Pehr, som med tilhjelp av sin Dräng, mördat 6 lappar och därefter i 7 år uppehållit sig i en ödemark”.

Det är denna tragiska händelse och omständigheterna däromkring som i folkmun levat vidare under seklerna. Denna intill nutiden fortlevande berättelse finnes i tryck men i olika sammanhang. Elof Frisendahl har i en av sina jaktböcker "Från Skogsdjupen" inspunnet den i två artiklar, därav den ena en skildrad björnjakt som just Stor-Per deltog i under sina ödemarksår.

Frisendahl var infödd Ragundabo, nuvarande Vildhussen hans föräldrahem, agronom och under sin verksamma tid lärare och föreståndare för Åminne lantmannaskola i Norrbotten. Efter sin pensionering återflyttade han till Hammarstrand och var en tid kamrer vid Ragunda Sparbank. Ivrig jägare som han varit ägnade han sig under denna tid även som skildrande av jakt och jaktliga spörsmål. Det är i dessa hans jaktböcker som Stor-Pers sällsamma öden och annat från gamla tider blivit inflätat.

Kontentan om denne Peder Mikaeli, sådan den av Frisendahl skildrats, är att han var en mycket storväxt person med kolossala kroppskrafter som gjorde att han i Ragunda gick under benämningen Stor-Per. Som person var han en god och from man och avhållen som både människa och präst av alla.

Den direkta orsaken till hans tragiska öde blev ett bröllop i Liens by, där han efter att ha förrättat vigsel deltog i bröllopsfirandet. Förmodlingen spelade förutom hans kollosala styrka det goda bröllopsdrickat sin roll i dramat. De sex männen satt bänkade vid ett bord som av Stor-Per sköts mot väggen och klämdes till döds. Det blev naturligt stor uppståndelse och förvirring i bröllopsgården och Stor-Per ville direkt överlämna sig till rättvisan. Emellertid hade, som Frisendahl anger, den åldrige prosten Erich Jonae tillkallats som rått honom att bege sig inpå Ångermanlandssidan, bortom riksgränsen och där avbida utvecklingen.

Någon dag efter så drog Stor-Per med nödvändig utrustning för ett liv i ödemarken och åtföljd av Erich Jonaes dräng tvåmilavandringen över Ängermangränsen in på svenskt område. Där hjälptes de åt att uppföra en mindre vildmarkskoja, som kom att bli Stor-Pers hemvist under nära sju år. Enligt Frisendahl skulle spår av kojan ha varit skönjbara till sen tid. På de nya kartorna äro Prästflon och Bröllopsmyran utsatta, minnande om denna vildmark vistelse. Det var intill dessa myrar Stor-Pers koja var belägen. Stor-Per som i Ragundabygden var omtyckt anlitades ofta sommartid som vigselförrättare då brudpar med bröllopsfölje vandrade över skogen till hans koja

Under tiden han var i tjänst var i prästgården en dräng som senare blev gift och välbeställd bonde i Ytterhogdal. Denne hade i Ytterhogdal berättat Stor-Pers tragiska öde i Ragunda, men även prisat hans personliga egenskaper som präst och människa. När så Ytterhogdal-Haverö skulle tillsätta en ny präst beslöts de att kalla Stor-Per till kyrkoherde. För att överbringa detta beslut sändes två kyrkovärdar utrustade med behörig handling därom, att med forna drängen som ciceron uppsöka honom i hans ödemarkskoja på Stensjöskogen. Härmed är hans Ragundatid avslutad, vi skall helt kort återge björnjakt som han deltog i under ödemarksvistelsen.

Frisendahl skildrar en till eftervärlden bevarad björnjakt som Stor-Per och en nybyggare Håkan på Stensjö företog. De hade överenskommit att försöka ringa en storbjörn som strövade inom området. Efter sedan spårsnö s.k. lia var för handen voro de ute för att söka dess spår. Efter spaning på av Håkan kända platser där björn plägade söka sin vinterlega, hittades så småningom björnspår i bergshöjden söder om Vägersjöflon. Efter ringning och sedvanlig bevakning av ringen en tid finna vi de tre jägarna. Håkan hade sin unge son Jonas med; samt häst och släde. Vid foten av "björnberget" kopplades släden ifrån och hästen bands vid ett träd. Jakten avlöpte lyckligt, Håkan och hans son Jonas skötte björn skjuten vid idet och Stor-Per sköt en kula genom björnens panna. Nedforslingen av björnen gick så till att Håkan vred ett vidjerep som fästes om björnens käke och med Stor-Per som dragare, under det Håkan och Jonas höll opp var sitt fram- respektive bakben för att hålla björnen i ryggläge. Men då de närmade sig platsen där hästen lämnats blev denne av braket från nedfärden och björnvittringen skrämd så den slet sig lös och sprang hem. Så stod de där med björn och släde, men utan häst. Då var Stor-Pers krafter en värdefull tillgång vid dragandet av släden. Björnskinnet föll på Stor-Pers lott.

S.A.Palén har i sin 1945 utgivna bok "Från Gamla Haverö" en artickel med rubriken "Petrus Gamble", en benämning som Peder Mikaeli med åren fick. Palén återger där Peder Mikaeli öden från Ragundatiden lika med förestående från Frisendahls "Från Skogsdjupen" hämtade. Palén anger även Frisendahl som källa, men en artikel i Svensk Jakt. Dock med den skillnaden enligt Palén att Peder Mikaeli skulle vara född inom Ragunda och att prästen Erich Jonae skulle upptäckt ynglingens förståndsgåvor och goda sinnelag och med dennes i ekonomiska bistånd fått studera i Trondhjem.

Palén anger att Peder Mikaeli kom till 'Ytterhogdal-Haverö 1608 som kyrkoherde och att han dog där 1638, älskad och avhållen av alla.

Men prövningarna var ej slut för det han kom till Ytterhogdal. Vid Balzarfejden 1611 blev han inom svenskt område som Ytterhogdal-Haverö var av svenska soldater plundrad, till och med kläderna togos från honom. Efteråt skrev han till konungen och anhöll att få övertaga en del kläder som en till Jämtland förrymd lämnat. Efter några år fick han besked att han fick övertaga en del, men ej allt.

Ytterhogdal var tidigare annex till Ljusdal och Haverö till Torp. Som framgå av Gustav Vasas i saken till ärkebiskop Niels, synes konungen innan haft upp vaktning av en deputation från Ytterhogdal med anhållan om att med Haverö få egen präst, vilket konungen villfor och utfärdade samtidigt förordnande om nya pastoratet. Men det kom att dröja till den 28 febr. 1562 då Erik XIV förordnade den första prästen Andrea Jonä.

Paléns förteckning över prästerna från 1562:

Andreas Jonä 1562-1569
Olaus Olai 1569-1589
Petrus lille 1589- ?
Jonas Petri Keiser ? – 1607
Petrus Andre Mikaeli (Petrus Gamble) 1608-1638

Vi skall försöka ordna dessa genom seklerna fortlevande vittnesbörd i någon kronologisk ordning. Om vi utgår från Paléns 1608 som det år som Peder Mikaeli avbröt sin ödemarksvistelse och räknar 7 år bakåt så skulle dråpet skett omkring 1601. Då skulle som talats att prästen Erich Jonae eftersändes efter dråpet vara oriktigt, för då var denne död sedan 5-6 år. Endera måste vi utesluta Erich Jonae ur bilden om Peder Mikaeli tillträdde prästtjänsten 1608, eller måste detta tillträde ha ägt rum betydligt tidigare om Erich Jonae skall passa in. Det är dock märkligt om Erich Jonae kommit med berättelsen om han icke hörde dit. Men i och för sig är det väl icke så märkvärdigt, det skulle väl snarare vara märkligare om icke något gått snett och blivit förvanskat när det gått så många generationer i muntlig berättelseform.

En djärv gissning att Petrus lille och Petrus Gamble är en och samma person. " Lille är ju normalt ett attribut för en liten person, men kanske skämtsamt tillagt en onormalt stor person. Vi har ju här på "sörsia" ett talesätt "småbölesan" för just när det myntades överlag storväxta män.

1) Salomon Alfred Palén, född på Brännan, Fors. Han kom till Haverö i unga år som skogvaktare för Skönviks bolag och dog där.

Nertecknat av Erik Byström 2004, Böle Stadsforsen

Personhistoria

Källor